Våtmarker jäser, sjuder och kryllar och är så långt från ”feng shui-avskalade klippor och pampiga kaljfäll” som man kan komma, skriver författaren och biologen Anna Froster i boken ”Våtmark”. Det är en bra beskrivning också av den här boken som är full av liv till såväl innehåll som form. Det flyger trollsländor mellan raderna.
Våtmarkerna levde länge ett undanskymt liv, trots att de täcker runt 20 procent av Sveriges yta. Tack vare organisationen Återställ våtmarker vet antagligen de flesta nu att utdikade våtmarker läcker enormt mycket växthusgaser till atmosfären.
Med mycket kunskap och underbar humor levandegör hon djur och natur i ord.
Inte bara lika mycket koldioxid per år som hela Sveriges personbilsflotta utan också den mycket kraftigare växthusgasen lustgas avges från torven som bryts ned när den inte längre hålls våt och fattig på syre.
Jag har i många år uppskattat Anna Frosters formuleringskonst och kunskap i reportage och artiklar i tidningarna SkogsEko och Svensk Natur. Med mycket kunskap och underbar humor levandegör hon djur och natur i ord.
I ”Våtmark” har hon dessutom stöd av fotografen Roine Magnusson som med sina landskapsbilder skildrar våra blöta rikens mångfacetterade karaktär; från alsumpskogar till vidsträckta mossar utan vare sig träd eller vattenblänk.
Inga närbilder, inga människor, knappt några djur utöver fåglar och några kor i fjärran. Det är marken, vattnet, träden, vidderna Magnusson öppnar för oss; dimstråk över myrar och grunda sjöar, tallskog runt gula myrar.
47 olika typer av våtmarker rymmer vårt land. Man förlåter dem gärna svårframkomlighet, mygghelveten och blodiglar när de kan vara så här vackra. Patrik Larsson bidrar också med drömska akvarelliknande fotografier.
Många myrmarker gav viktigt foder till djuren långt in på 1900-talet. Så varför dikade vi ut dem? För att få torv till bränsle och mer skogs- och jordbruksmark.
Vattennivån sänktes i många sjöar och diken grävdes genom mossarna. Bönder och lokalbor gjorde motstånd men när överheten pekade med hela handen var det ofta bara att lyda.
Samtidigt som vi återställer våtmarker torrläggs därför ungefär lika stora arealer på andra platser.
Men nu, när alla vet hur viktiga de är, så har vi väl slutat med utdikningar och torvbrytning? Nej, konstaterar Anna Froster. Fortfarande ger flera länsstyrelser i Sverige tillåtelse att dika ut för att bryta torv, som sedan paketeras i plastsäckar och säljs till odling.
Samtidigt som vi återställer våtmarker torrläggs därför ungefär lika stora arealer på andra platser.
De allra mest klimateffektiva våtmarkerna är de där grundvattnet stannar någon decimeter under markytan, men att skydda och återställa våtmarker handlar inte bara om klimat. De är rika på biologisk mångfald, renar vatten och hjälper till att reglera vattenmängden i landskapet.
Våtmarker är några av de vildaste naturtyper vi har men i en värld med både mer torka och häftigare skyfall erbjuder de såväl människor som allt annat levande stabilitet och resiliens i form av vattenreservoarer, brandbarriärer och översvämningsskydd.
Det vi i dag försöker lösa med ingenjörskonst gör naturen ofta mycket bättre.
Froster närmar sig sitt material med biologens ögon men ger också utrymme för etnologi och folktro. Våtmarkerna sågs förr som heliga kontaktvägar in i andra dimensioner. I mossar och sjöar offrade bronsålderns människor smycken och vapen.
En annan bok med fantastiskt bildmaterial och massor av naturkopplad kunskap är Augustprisnominerade ”Skogen i folktro, sägner och sagor” av folklivsforskaren Tora Wall som alltså tar sin utgångspunkt i etnologin.
Hon börjar hos trädet Yggdrasil och myterna om det och andra heliga träd och deras frukter; tar läsaren vidare till skogen som en förtrollad plats, som tillhåll för rövare och rebeller och skogen i folksagor och konstsagor.
I de sista kapitlen kommer hon också in på hur skogen skildrats i moderna verk som Astrid Lindgrens ”Ronja Rövardotter” eller Maria Turtschaninoffs ”Arvejord” som kom bara häromåret, i annan modern fantasylitteratur och i dataspel och inom lajvande.
Allt oftare, konstaterar Wall, skildras världen ur andras ögon än människans. Genom folktrons väsen och skogens djur synliggörs miljöproblem och den antropocentriska världsbilden ifrågasätts.
Någon stor stilist är Tora Wall inte, vilket gör mig lite tveksam till bokens Augustnominering i fackboksklassen. Ibland känns textinnehållet som en rad korta, redovisande faktatexter lagda lite slumpartat efter varandra.
”Skogen i folktro, sägner och sagor” är onekligen både lärorik, intressant och vackert formgiven
Men skogen växer fram som hem, utmark, äventyr, skafferi och allegori. Efterhand störs jag allt mindre av bristen på röd tråd och trivs bland älvor, troll, vittror, tandvärksträd, jägare, kolare, talande träd och vilda djur.
”Skogen i folktro, sägner och sagor” är onekligen både lärorik, intressant och vackert formgiven. Det rika urvalet av bilder, från Jan Brueghel d. ä. och David Klöcker Ehrenstrahl till Theodor Kittelsen, Bruno Liljefors, Elsa Beskow, Hans Arnold, Ilon Wikland och självklart John Bauer gör också sitt till.
Froster och Wall har skrivit varsin bok om livet omkring oss och vår relation till det. Att läsa dem tillsammans ger en god bild av hur kultur och natur går i varandra och alltid har hängt samman.
Läs mer i GP Kultur:
Sakprosa
Anna Froster, Roine Magnusson, Patrik Larsson
Våtmark. En djupdykning i grunda vatten
Bonnier Fakta och Naturskyddsföreningen
237 sidor
Tora Wall
Skogen i folktro, sägner och sagor
Bokförlaget Stolpe
240 sidor
