”Vill hästen bli riden?” Jonna Bornemark hade lärt sig att hästar skulle hanteras med tydlighet och viss bryskhet. Frågan från den dåvarande pojkvännen viftade hon undan som irrelevant. Först många år senare, efter att ha börjat umgås med mörtarna i sjön vid sommarstället i Dalarna, börjar Bornemark fundera över hur hon kan förhålla sig till djur på ett mer lyhört sätt. Tillsammans med fölet Kaja inleder hon en undersökning.
Jonna Bornemark är filosof vars tidigare böcker fått stort genomslag. ”De levande” är första delen i en serie om fyra, kallad ”Vrida världen”. Klimat- och miljökriserna kräver att vi snabbt hittar nya förhållningssätt till världen och vi kan inte stanna kvar i intellektet och tänka ut dem, menar Bornemark. Vi måste erfara annorlunda.
Hon vill bort från de eviga ”nejen” – inte flyga, inte shoppa, inte äta kött, och hitta det vi kan bejaka i stället: sinnlighet, relationer, förundran. Våra egna kroppar och handlingar är verktygen för förändring.
Sedan den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet lever vi med en mekanistisk syn på världen. Liv anses styras av vetenskapliga lagar och kunna mätas, manövreras och förutsägas. Levande varelsers olika reaktioner tolkas som förprogrammerad respons på yttre stimuli. Som om djur inte hade känslor eller vilja utan bara genetiskt styrda impulser.
Men när Bornemark utvecklar gemensamma sätt att kommunicera visar hästen Kaja vad hon vill och tänker. Hon är inte lydig som de andra hästarna men mån om relationen till sin människa. De läser av varandras tecken och hjälps åt att tolka omgivningen.
När vi låter vår tillvaro bli ”mörtigare” hittar vi nya kunskaper också om oss själva
Och så det där med mörtarna. När Jonna Bornemarks barn fascineras av stimmet runt bryggan går de till biblioteket – men alla böcker om fiskar handlar antingen om hur man fångar dem eller hur man tillagar dem. Familjen väljer bort fiskespöt och börjar i stället att mata mörtarna. Snart är de helt orädda och simmar runt människorna när de badar. Fiskarna lär sig att en gul simring betyder mat, och en rad andra saker. Sommaren därpå minns de allt.
Författaren konstaterar: ”kanske är det mest förvånande inte att mörtar kan lära sig, utan att jag trodde att de inte kunde det. Att den mekanistiska synen sitter så djupt att det blir en överraskning att en levande varelse står i ständig kommunikation med sin omgivning och lär sig att orientera sig i den, se mönster och söka det bästa möjliga liv som går att leva i den.”
Lika förvånad blir Jonna Bornemark när hon inser att hennes egna känslor påverkas av det som händer med naturen omkring henne; att hennes dåliga humör hänger ihop med det nya kalhygget i skogen där hon brukade plocka kantareller; att hennes ångest kommer sig av den oro översvämningen i sjön orsakar mörtarna eftersom de betyder något för henne.
Även om vi handlar som om naturen är oviktig för oss så berättar våra kroppsliga och sinnliga reaktioner något annat. När vi låter vår tillvaro bli ”mörtigare” hittar vi nya kunskaper också om oss själva.
Precis som i sina tidigare böcker pendlar Jonna Bornemark mellan vardagliga exempel och abstrakta filosofiska resonemang. Bekanta namn och idéer kommer igen: parhästen Nicolas Cusanus och begrepp som paktivitet, nu-här, och icke-vetande.
Vi skapas av varandra och skapar oss själva i en samklang med vår omgivning
Vi rör oss fram och tillbaka mellan författarens erfarande, fantasi, ratio och intellekt. Det gör texten levande och stimulerande men ofta tycker jag att de många begrepp hon använder inte tillför något, utöver att ge filosofisk legitimitet åt tankegångarna. Sådant har sin plats när man skriver forskningsartiklar men gör läsningen onödigt snårig när man arbetar med populärvetenskap.
En mer noggrann redaktör hade också kunnat göra texten skarpare genom att exempelvis plocka bort onödiga småord som ”ju” och ”så”, och fixat till krångliga eller grammatiskt inkorrekta meningar. Bortsett från det är detta en djupt stimulerande bok.
En idé som jag tycker särskilt mycket om har Bornemark plockat upp från tänkare som Maurice Merleau-Ponty och Gilles Deleuze. Det handlar om levande organismer som melodier i stället för som maskiner. En melodi är inte ett ting utan en process och det är i samspelet mellan de redan passerade tonerna och den nuvarande som melodin blir till.
Filosofen Maurice Merleau-Ponty menar att den levande varelsen är både melodin och den som sjunger den. Vi skapas av varandra och skapar oss själva i en samklang med vår omgivning. ”De levande” är en bok om hur vi kan börja se både oss själva och alla våra medvarelser som melodier.
