Om man hittar ett slagkraftigt sätt att illustrera en teori kan den bli så vedertagen att den betraktas närmast som ett naturtillstånd. Ta exempelvis Maslows behovstrappa, en grafik över mänsklig motivation.
En pyramid får illustrera våra drivkrafter. Underst mat, dryck och sex, därefter trygghet i dess mest basala form. På tredje steget finner vi kärlek, gemenskaper, sedan behovet att hävda sig, alltså makt, pengar, prestige. Överst viljan till självförverkligande, att finna inom sig sådant som måste ut, att söka existensens mening.
Indelningen är rappakalja. Hur hålla isär sex, kärlek, hävdelse och förverkligande? Ser vi inte människor ta risker – äventyra sin trygghet – för prestige? Avstå relationer för självförverkligande?
Maslow hittade på något med ett korn av sanning, ändå betraktas trappan som ett fullständigt förklarande faktum.
Kulturen i den primitiva pyramiden, var hamnar den? Hur relaterar den till kärlek, konst och karriär? Jag påstår att den är grunden och cementet. Vem kan skilja gemenskaper från jakten på mat eller trygghet från kärlek – och dessa från kulturen?
Kan någon ens tänka sig människans värld utan konsten? Pyramiden skulle vittra sönder.
Då vänder vi blicken mot Norrköping. I förra veckan blev det känt att kommunens styre (M, KD, L, SD) vill flytta dess kulturverksamhet till en annan förvaltning. Planen är också att minska andelen skatteintäkter till kulturen.
Protesterna har varit furiösa. Förslaget har kallats fascistisk och kommunalrådet, Sophia Jarl (M), för hatisk barbar och föraktfull slaktare.
Om vi grubblar över Maslows trappa inser vi att samhället måste ge stöd åt kulturen
Vad hon gjort är att tillämpa Maslows behovstrappa. Kommunen har svårt att fullgöra sina grundläggande uppgifter, som vård och omsorg, då kapas det från toppen.
Jag vet inte om kritiken varit mildare om Sophia Jarl inte antytt att kulturarbetare är bortskämda. Ändå tror jag att alla som jobbar med kultur vet att det är sant. Vad vi också vet, som ni andra har svårt att förstå, är att så måste det vara. Hur skattepengar till kulturen bör mätas vet jag inte, men den som tror att pengar inte kommer att slarvas bort vet inte vad det är att ägna sig åt konstnärlig verksamhet. Att måla en tavla är inte att stryka ett plank. Att författa en roman är inte att skriva en katalog. Jag har aldrig skrivit en bok utan att ägna lika mycket tid på soffan eller i baren, som vid skrivmaskinen. Utan de villkoren hade jag inte varit författare.
Sedan finns det dem som ägnar tid åt soffan och baren utan att få ur sig en bok eller tavla eller lära sig balettens positioner och det är helt i sin ordning. Vem kan på förhand avgöra vem som lyckas? Då vore det en smal sak att spara miljoner på kommunala musikskolan. Ge plats endast åt sjuåringar med uthålligheten att en dag försköna en symfoniorkester.
Om vi grubblar över Maslows trappa inser vi att samhället måste ge stöd åt kulturen. Vi inser att pengar måste delas ut i onödan. Att välja konsten är ett personligt lotteri. De flesta går på en nit.
Det betyder inte att Sophie Jarl fattat fel beslut. Jag är inte insatt i Norrköpings ekonomi, en kunskapslucka som delas av, men inte bekymrar, hennes kritiker. Vad det däremot betyder är att det offentliga inom rimliga ramar inte bör snåla på kulturen.
Det som väckt starkast känslor hos mig är emellertid det otäcka sätt på vilket Sophie Jarl har behandlats av mobben. Den har aningslöst visat hur viktigt det är att låta människor doppas i god kultur.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”I sällskap med döden” av Ingvar Carlsson
LÄS MER:Sluta låtsas att dragshow inte handlar om sexualitet
LÄS MER:Ingen tvingas vara fattig som en kyrkråtta i Sverige
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
