Den forne socialdemokratiska statsministern Ingvar Carlsson är isolerad i hemmet under pandemin, medlem av riskgrupperna män, åldring och hjärtproblem. han tänker att han inte någon gång dröjt vid döden, trots – på grund av? – att han genom livet lärt känna den närmare än de flesta.
Nu vill han betrakta livet med döden som ledmotiv, men ”I sällskap med döden” blir något annat. Vad som berättas är händelser och skeenden som präglat Ingvar Carlssons liv då döden varit närvarande just som sällskap, men inte som centralgestalt.
Vad händer med en ekonomiskt utsatt familj på 1940-talet när pappa dör? Hur hanterar efterträdaren mordet på en statsminister (Olof Palme)? Vad måste beaktas när 852 människor dör i en fartygskatastrof (Estonia)?
Ur analyser, beslut och åtgärder framträder en sällsynt meditation. Runt honom finns människor som upplever katastrofer. Själv tvingas han ta ansvar, stuva undan sina känslor och betrakta andras smärta och förkrosselse som trängande arbetsuppgifter.
I ansvarstagandet, pliktkänslan, får vi göra sällskap med den siste socialdemokraten. Mellan raderna bjuds därmed också en annan sorts farväl, ett avsked till ett politiskt liv som levts väl, ett politiskt projekt som drivits med framgång.
Det sägs ibland att det socialdemokratiska partiet förväxlar sitt verkställande utskott med Sveriges regering. ”I sällskap med döden” förklarar inte detta, men Ingvar Carlssons historia visar varför, utan (jag spekulerar) att författaren vet om det.
Det socialdemokratiska partiet visar sig inte alls vara ett maktparti. Socialdemokraternas partiledaren är inte alls en maktspelare. Tillfälliga avbrott sker, då landet styrs av en annan regering. Väljarna begår då och då ett misstag till följd av tillfälligheternas spel.
Men den socialdemokratiska uppbragtheten och brådskan att åter leda landet drivs inte av makthunger, utan av omsorg med landet.
Historien är inte död, den är inte ens historia. Borgerligheten strävar fortfarande efter att värna sina privilegier. Gunnar Sträng cyklar fortfarande från by till by för att starta fackklubbar.
Jag skriver detta utan minsta upprördhet. Det finns något vackert i hur en människa och hans vänner och en rörelse smälter samman med en hoppfull framtid för blicken – men också, givetvis, något kvävande.
Dagens högerliberaler är en bra jämförelse. Vi ser samma kamratskap, men eftersom skeendet pågår känner vi också obehag inför oförmågan att ifrågasätta sina egna övertygelser, blindheten inför egna brister. Kanske kommer det en dag då också 1990-talet framkallar nostalgiska känslor?
Att människan förkroppsligar politiken gör att boken inte alls blir argumentativ. Den uttrycker livets gång och landets framväxt, en vemodig retrospektiv över vad som pågick i utkanterna av ett arbetsliv. Anslaget gör mer för att förmänskliga politikern än någonsin samtidens självmedvetna, skvallertunga Instagram-biografier.
Ingvar Carlsson avslutar med en betraktelse över högerpopulismens släktskap med mer skrämmande regimer. Gårdagens demokratiska process ser han med samma nedärvda trosvisshet, men ställd mot dagens söndertrasade demokratiska process utfärdas ändå utan stora åthävor en varning för framtiden som är omöjlig att inte ta på allvar.
Så blir ”I sällskap med döden” en nostalgisk resa tillbaka till en resa som började i Borås på 1930-talet, men också, när resan och boken nästan nått sitt slut, en högaktuell kampskrift. Jag, en konservativ man som alltid betraktat socialdemokratin som politisk motståndare, tvingas som vanligt konstatera att allt var bättre förr.
Läs mer i GP Kultur:
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
