Goda negativa andar. Så beskriver Dag Solstads romanfigur Bjørn Hansen de författare han uppskattar mest: Céline och Handke, Pessoa och Kierkegaard. Det är också en bra beskrivning av Solstads eget författarskap, som präglas av en godmodig upproriskhet. I fredags dog han, 83 år gammal. Det blev 19 romaner att läsa och läsa om.
Dag Solstad föddes 1941 och växte upp i den norska småstaden Sandefjord. Vid 15 års ålder läste han Hamsun för första gången, varpå han genast bestämde sig för att bli författare, utan att innan dess ha varit särskilt intresserad av litteratur. I ett föredrag han höll på uppväxtorten 2016 berättar han om den långa och lyckliga tågresa som tog honom därifrån 1960.
Han beskriver hur han under resan upplevde ett ”hemligt jubel” över att vara på väg bort från sin barndom och till – fastän det ännu bara var en dröm – ett liv som författare. Genom decennierna har euforin han upplevde då legat gömd inom honom och, konstaterar han, kanske letat sig in i en och annan roman, även om han är ointresserad av att skriva om sig själv.
Ja, är det inte just på grund av detta hemliga jubel, denna gömda eufori och trotsiga frihetskänsla man läser Dag Solstad? Inte bara, för hans böcker hör också till dem som har skrämt mig mest: ”Tänka sig att gå genom ett helt liv, till och med sitt eget, utan att ens komma i närheten av den stig där ens djupaste behov kan bli sedda och hörda.” säger exempelvis ovan nämnde Bjørn Hansen i ”Elfte romanen, artonde boken” (1992).
Dag Solstads mästerskap ligger här i den främmandegörande bisatsen – ”till och med sitt eget” – som hindrar passagen från att bli sentimental. Kanske kan man säga att hans romaner som helhet fungerar på samma sätt. De befolkas av bifigurer, och via dem belyses tillvaron vid sidan av de stora historier fiktionen tenderar att sig an och utan de stora ord den gärna använder sig av.
Det är få förunnat att med sådan framgång veta vilket deras öde är
I ”Genans och värdighet” (1994) visar det sig till exempel att läraren Elias Ruklas livsbana helt har formats av en beundrad och mer begåvad vän. I den gastkramande ”T. Singer” (1999) strävar den skamfyllde T. Singer efter att leva ett liv där han förblir anonym, troligtvis även inför sig själv.
Diplomaten Armand V. i ”Armand V.” (2006) är ovanligt dådkraftig, men i gengäld berättas hans historia via fotnoter till en ”outgrävd” roman. Det är för övrigt en bok jag tänkt mycket på de senaste åren, eftersom den bland annat handlar om Norges medlemskap i NATO och den därmed följande flatheten inför USA.
Den är också ett fint exempel på hur Dag Solstads författarskap förenar politik och modernism, vilket i sin tur kanske hänger samman med en egenhet i den norska litteraturhistorien, där många av det tidiga 1900-talets storverk översattes relativt sent.
När jag intervjuade Dag Solstad för dryga tre år sedan lyfte han i alla fall fram just det, att hans generation fick 60-talets frihet och litteraturhistorien i ett, vänsterengagemanget och den estetiska medvetenheten nästan på samma gång.
”Man ska vara ganska dum och ung för att leva det liv jag har levt. Jag har vigt mitt liv åt att skriva romaner. Inget har hindrat eller hämmat mig att göra det jag vill. Det är jag glad för”, sa han då med sin typiska, lite vilda vitalitet.
Det är få förunnat att med sådan framgång veta vilket deras öde är.
