Det klankades när Toni Morrison fick Nobelpriset, ännu mer när det gavs till Dario Fo. Någon påstod att priset därmed fick först sin Marianne Fredriksson, sedan sin Hasse Alfredson. Det var roligt.
Man kan tycka att det var fel att ge priset till Jon Fosse, då han kommer från Norge. Nobelkommittén väger in land, världsdel och språk, men nu har Sverige och fyra grannländer belönats 4 300 gånger oftare än vad befolkningen motiverar. Betänk sedan att Dag Solstad och Karl Ove Knausgård också räknades till förhandsfavoriterna.
Att nordiska författare är överrepresenterade skadar priset, men Nobelkommittén sliter i det avseendet med ett vidare dilemma. Nordamerika och Europa måste helt enkelt få mer än sina rättvisa andelar, eftersom dessa kontinenter uppbär prisets status.
Därför är chauvinismen inte skälet att Nobelpriset riskerar att snart kallas det en gång i tiden viktigaste litteraturpriset – tvärtom. I stället är det tiden som generellt verkar emot konstnärlig prestige. Att nedlägga Nobelpriset vore den största segern.
Om Akademien lyckas vara hipp i dag är en sak säker: den är det inte i morgon
Tragiskt nog försöker Akademien stå emot genom att hänga med. Emellertid, när tidsandan svänger allt häftigare finns endast ett sätt att förbli av betydelse. Att vara en konstant. Kulturskribenter i ropet har kort brinntid. Om Akademien lyckas vara hipp i dag är en sak säker: den är det inte i morgon.
Möjligen beror prisets sjunkande prestige också på att Akademiens skönandar inte längre utgör en lika förnämlig elit som när skillnaden mellan ledamoten och en vanlig universitetslärare var närmast metafysisk. Inget ont om folk som heter Malm, men är Mats omdöme mycket intressantare än Victors? Och inget ont om Victor, men sätts han på en stol, nå, för mig vore det inte ett förtrollat ögonblick.
Ett minne: Kring sekelskiftet satt jag på Glorias i Lund och åt surkål med en av våra mest hyllade författare. Vi enades om att Akademiens gåtfullhet, som fascinerat oss i tonåren, mattats. Hur, undrade vi, förhåller man sig när någon väljs in som kommer från gänget man hänger med på krogen?
Oisín Cantwell skriver i Aftonbladet (5/10) att solkigheten kring Jean-Claude Arnault är skälet att priset falnat. Då tänker jag, sedan när läggs syndigt leverne de sköna konsternas utövare till last?
Snarare är det västvärlden som sedan femtio år sågar grenen den sitter på: skit i traditionerna, dekonstruera, lös upp normer, degradera eliter, nivellera, nivellera. Så har en antitradition etablerats, som utgör Nobelprisets direkta antites.
Yvighet, tur, social smidighet, dessa storheter väger tyngre än någonsin
De senaste veckorna har handlat om författares självupptagenhet. Debatten kan tyckas konstig – lär mig gärna hur man skriver böcker utan att vara självupptagen – men gavs förmodligen kraft av en irriterande insikt att konsten allt mindre kräver anlag och arbete. Yvighet, tur, social smidighet, dessa storheter väger tyngre än någonsin. Liksom kvällstidningens ”tuttmiss” drar klick piedestaliseras den författare som erbjuder sina mest intima detaljer, medan kritiker förväxlar dessa exkrementer med ”hudlöshet”, en så sliten klyscha att dess användare borde tatuera ”obegåvad” i pannan.
Hela livet har jag avskytt när någon pekar på icke-föreställande konst och säger ”det skulle ett barn kunna måla”, men nu drabbas jag allt oftare av böcker vars författare … ja, ni förstår.
På så vis är jag nöjd med att Fosse fick årets pris, trots att han är norrman. Han skulle ha tillhört eliten också för hundra år sedan.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Spårvagnsresor med Mr Hume” av Horace Engdahl
LÄS MER:Den goda sidan kan förlora kampen mot gängen
LÄS MER:Ingen kan veta på förhand vem som lyckas i kulturen
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
