Filosofen Friedrich Hegel var en av den tyska romantikens stora systembyggare. Hans centrala idé var att historien drivs framåt av en världsande som uttrycker sig genom naturen och kulturen. Det är ett panteistiskt antagande, vars konsekvens är att människor inte påverkar historiens gång.
Han framställde utvecklingen som något av en pendelrörelse. Vid en given punkt i historien uttrycker världsanden sig i form av en thes’is, grekiska för ”formering” eller, om man så vill, en ordning. Därifrån driver sedan världsanden historien bort från den för tillfället rådande ordningen i riktning mot dess raka motsats, anti-tesen.
När pendeln nått sina fulla utslag, tesen och dess anti-tes, smälter ytterlägena samman, processen stannar i de bådas syntes. Ett tillfälligt lugn infinner sig som utgör den nya tesen, som inleder nästa skede.
Bilden är lockande. Vi ser ju ständigt hur det ena slår över i sin motsats. Jag röker och super och äter råbiff tills jag på fläcken lovar mig att bli vegan och träna varje dag. Symfonirocken följdes av punken, franska köket av svensk husmanskost. I sammanhang, så djupa och vida att vi inte uppfattar dem förrän efteråt, övergick Newtons mekanik i kvantmekanikens oförutsägbarhet; upplysningens scientism i romantikens mysticism, etc.
Människor har en del att göra med historiens utveckling och vi inte är att lita på
Hegel tycks alltså ha någorlunda rätt. Jag vill dock komma med en invändning. Att det inte finns något tvingande i detta.
Under det senaste året har regeringen infört åtgärder att stoppa klaners och gängs systemhotande framväxt. Kanske kan vi säga att Sverige befinner sig vid anti-tesen till gårdagens homogena och trygga samhälle. Det fanns samhällsfarlig brottslighet också på 1970-talet, men den var begriplig. Fler batonger, så blev det bra. I dag, däremot, förstår vi ingenting.
Kan vi då räkna med att gårdagens thes’is och dagens antites smälter samman i ett lugn? Här kommer min pessimism till konkret uttryck. Nej, pendeln kan fastna i ett ytterläge. Våldet, infiltreringen, samhällets och politikens svaghet – den goda sidan kan förlora. Jag tror inte på en tvingande världsande. Då måste vi också acceptera att inte heller det lyckliga slutet är förutbestämt. Människor har en del att göra med historiens utveckling och vi inte är att lita på.
I dag pendlar juridiken allt vidare. Vi hör varningar att rättsstatens makt är på väg att bli ett beständigt hot, att rätten kör över rättigheterna. Så kan det vara. När Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson leder landet kan vi nog sova tryggt, men om maktens verktyg finns tillgängliga efter ett val som givit makten till Sverigedemokraterna och dess nya partiledare Björn Söder, hur säkra kan vi då vara att pendeln fortsatt tillåts svänga?
Läget i landet är sådant att vi kan acceptera det vi nekade igår
Jag accepterar att individers friheter inskränks för att staten ska kunna besegra klanerna och gängen. Läget i landet är sådant att vi kan acceptera det vi nekade igår. Montera kamerorna! Avlyssna telefonerna! Beslagta bilarna och armbandsuren! Förfölj i förebyggande syfte! Hit med visitationszoner!
Då är det emellertid avgörande att vi värnar demokratins mekanismer, yttrandefriheten, värdigheten i det offentliga samtalet, rättsordningen, den fria kulturen, medier som tar sig själva på allvar. Endast om dessa garanter är djupt rotade vågar vi låna ut vår egenmakt till staten, låta den ta sig – våra – friheter.
Vi vill inte märka, när klaner och gäng är borta, att pendeln rostat fast i ett nytt ytterläge.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Ingen kan veta på förhand vem som lyckas i kulturen
LÄS MER:Det är dumt att göra politik av grundlagen
LÄS MER:Recension: ”Den omhuldade islamisten” av Magnus Sandelin
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
