Roland Poirier Martinsson: Recension: ”Den omhuldade islamisten” av Magnus Sandelin

Magnus Sandelins bok ”Den omhuldade islamisten” beskriver ett nyss förflutet Sverige. Det som drabbar GP:s Roland Poirier Martinsson hårdast är minnet av den generande flathet gentemot radikal islamism som beredde väg för SD. Dock lämnar boken sin läsare med för många följdfrågor.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det som drabbar hårdast vid läsningen av Magnus Sandelins bok ”Den omhuldade islamisten” är en bisak – en viktig bisak – nämligen hur boken framkallar minnen av debatten för inte särskilt länge sedan kring hedersvåld, terrorism, islamism och allmänt unkna värderingar i muslimska kretsar (kvinnors rättigheter, HBTQ-rättigheter).

Islamister hatar bögar? Islamister förespråkar religiöst våld? Döttrar utsätts för hedersvåld och deras mammor kvävs i sin vardag?

Sådana påståenden beskrevs som svepskäl för de egentliga motiven, nämligen islamofobi och hets mot muslimer.

Radikaliseringen som pågick (och pågår) i marginalen av Sveriges muslimer blev till en futtig metadebatt på kultursidorna. När hundratals terrorister återvände till Sverige efter att ha slagits på IS sida i Mellanöstern, då förminskades de som varnade för ett hot långt värre än de pågående vardagsbrotten.

ANNONS

Vi kan prata om fläsklös skolmat och niqab, men det verkligt viktiga är sambanden mellan vardagsislamismen och morden på Drottninggatan.

Om mjäkigheten kom från vänstern och liberaler, vad fanns då kvar? Jo, Sverigedemokraterna

Om mjäkigheten kom från vänstern och liberaler, vad fanns då kvar? Jo, Sverigedemokraterna, och för varje borgerligt parti blev det livsfarligt att beskyllas för att ”fiska i grumliga vatten”.

Därmed stod SD ensamt mot en högljudd motståndare som blundade för alla avarter som följde med den omfattande flyktinginvandringen. I mitten teg de ängsliga. Staten tilläts ösa hundratals miljoner över kulturföreningar, moskéer och evenemang, som dolde åsikter som drev opinion för tortyr och mord. Försvaret för det öppna samhällets frihet havererade.

I dag har SD 21 procent av riksdagsmandaten och dikterar villkoren, men det fanns en annan väg, som valdes bort av politiker och opinionsbildare. Nu är det förmodligen för sent.

”Den omhuldade islamisten” ger en noggrann historieskrivning. Det är dels djupt deprimerande läsning, dels en varning. Historien är inte slut. I vilka andra sammanhang kan vi ana samma överslätande attityder, samma kreativa retorik för att brännmärka meningsmotståndare?

Magnus Sandelin ger läsning så att det räcker, men boken pekar vidare. Jag önskar vid flera tillfällen att författaren stannat upp, hejdat strömmen av fakta, och försjunkit i funderingar.

Det är vällovligt att han dröjer vid hur slafsig debatten kunde vara också bland dem som såg faran, hur gruppen muslimer bunkades ihop på ett sätt som öppnade dörren för generell misstänksamhet mot muslimer.

ANNONS

Sandelin noterar att Sverige har ”en god historia av att arbeta förebyggande mot exempelvis nazism och högerextremism”. Varför misslyckades vi med den livsfarliga islamismen?

Men alla exemplen på digital kommunikation mellan anhängare av islamismen – Facebook, diverse appar – hade gärna fått åtföljas av det digitalas strukturella bidrag till radikaliseringen. Och är islamismen ett samhällsproblem eller ”bara” en risk för enskilda terrorbrott och övergrepp inom den egna gruppen?

Vilket – om något – samband finns mellan gangsterkulturen och den radikaliserade islamismen? Varför samlades Socialdemokraterna kring fördömanden av dem som uppmärksammade riskerna? Hur kunde partiets reaktioner bli så oerhört hätska mot Nalin Pekgul och Ann-Sofie Hermansson?

Sandelin noterar att Sverige har ”en god historia av att arbeta förebyggande mot exempelvis nazism och högerextremism”. Varför misslyckades vi med den livsfarliga islamismen?

Det är inget dåligt betyg åt en bok att den väcker följdfrågor, men med tanke på författarens kunskap i ämnet vore det intressant att se honom fördjupa sig i den sortens övergripande frågor.

För det får vi, antar jag, vänta på nästa bok.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”I sällskap med döden” av Ingvar Carlsson

LÄS MER:Ann-Sofie Hermansson (S) frias i hovrätten

LÄS MER:Jag är på jakt efter vanliga muslimer

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS