David Hume var en framgångsrik historiker, som gått till historien som en av de främsta filosoferna. När storverket ”A Treatise of Human Nature” (1740) mottogs med svalka fällde han en av filosofins mest citerade kommentarer: att boken föll dödfödd från tryckpressen. Kom bitterheten av att filosofin var viktigast för den berömde historikern?
Han tillhörde den empiristiska skolan, som strävade efter att finna ett fäste för kunskapen, vidare också sin tids akademiska etablissemang. Möjligen är det därför han aldrig tog sista steget i sina undersökningar av den mänskliga naturen: slutsatserna att det inte kan finnas någon pålitlig kunskap och att moraliska övertygelser är opålitliga. Sådana åsikter skulle inte ha gynnat hans anseende och möjligen också – innan han kom på grön kvist – varit dåliga för hans uppehälle.
Han tycks alltså vara lämpligt sällskap för Horace Engdahl på dennes ensamma spårvagnsresor runt Göteborg – till synes ensamma, då Engdahl för en inre dialog med en mycket närvarande David Hume.
Engdahl har ägnat tid i livet åt att försöka övertyga om att det rätta och sköna finns, att vi inte kan välja åsikter i sådana frågor, och hållit för sig själv sina slutsatser, att moralens och estetikens realism är fruktlös.
I samtalen med Hume tassar båda kring sina obekväma hemligheter. Ingen vill eller vågar ta bladet från munnen.
Därför kallade jag Horace Engdahl för en ytlig författare.
När jag recenserar en bok tvingas jag ofta av utrymmesskäl sätta en liten pil vid marginalanteckningarna, som pekar till försättsbladen, där jag kan lägga ut texten. Av samma skäl använder jag efterhand allt fler förkortningar. I marginalen för ”Spårvagnsresor med Mr Hume” prickas marginalen av ”NR?”, som ska utläsas ”nej, realism?”.
Så jag väntar på att frågetecken ska bli, givetvis inte utropstecken, men kanske åtminstone en punkt.
Det sätts ingen punkt.
Därför framstår Engdahl som en mycket ytlig författare. Det är inte en förolämpning, tvärtom. Jag ska förklara.
Det fanns en litteraturvetare som hette Marshall McLuhan, som formulerade en sats som överlevt honom: att mediet är budskapet. Sedan det digitala slog igenom har denna citerats otaliga gånger, nästan varje gång för att säga att internet är superhäftigt.
McLuhan uttryckte i formen av en slogan en diskussion som kanske inleddes med Nietzsche, nådde sin höjdpunkt med Willard Quine, och ebbade ut för ett kvartssekel sedan utan att, verkar det, ersättas av ett motargument. Det är för nära i tiden för att veta.
Quines påstående var att syntax och semantik, mening och referens, inte går att skilja från varandra. Synonymer, och därför översättningar, är teoretiskt omöjliga konstruktioner. Inte ens när vi pratar med varandra talar vi om samma saker. Vi översätter ju löpande den andres ord, vilket alltså är väsentligen omöjligt.
Quines tanke följer, mycket kort, av att vi var och en lär oss hur vi bör uppföra oss språkligt längs en unik bana. Djupare går det inte, vi reagerar på stimuli, språket saknar mening.
Detta begrundar Engdahl i bokens mest fantastiska avsnitt, en meditation kring samtalets salonger i upplysningens Paris. För många namn som jag inte är bekant med nämns för att jag ska vilja diskutera essäns (boken, som är mycket läsvärd, bör rimligen kallas ”essäsamling”) historiska giltighet, men tanken gäller att formen för salongerna var avgörande för samtalens djup.
Detta är sålunda boken där Engdahls sökande efter det objektiva slutar (stannar vid en hållplats, förmodligen) vid att handkyssen faktiskt mer än uppvisar ett samhälles beteende. Manéren till och med bestämmer dess karaktär.
Därför kallade jag Horace Engdahl en ytlig författare. Det var ett skämt. Poängen var att han förstår det synligas djup.
Då blir det också av stor betydelse att hålla näsan över ytan.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Den omhuldade islamisten” av Magnus Sandelin
LÄS MER:Den goda sidan kan förlora kampen mot gängen
LÄS MER:Recension: ”Klanerna” av Jan Persson och Johannes Wahlström
I GP:s monter på Bokmässan
Horace Engdahl kommer till GP:s monter på Bokmässan lördagen den 30 september kl 14.40. Han samtalar då med GP:s huskåsör Kristian Wedel.
