Jag tvivlar ständigt på min roll som förälder. Och tvivel leder ju som vi alla vet till grubblerier. Gjorde jag fel nu? Borde jag ha sagt nej? Var det dumt att jag röt till? Fastnade jag för länge med min telefon?
Hämtade jag för sent – eller kom jag till och med för tidigt?
Jag har tänkt och jag har ältat. Jag har googlat och jag har bett om råd. Jag har läst böcker och lyssnat på poddar. Nu har det börjat gå upp för mig att hur jag än gör så kommer jag att misslyckas med mitt uppdrag. Varför? Jo, för att misslyckandet är en del i föräldrakontraktet. Det går inte att ha alla rätt.
Kanske har någon forskat i ämnet, jag vet inte. Denna text saknar vetenskapligt stöd, det här är bara min egen analys av livet som öm moder.
Jag vet att jag är sämst på att säga nej. Jag har absolut misslyckats med skärmtiden. Jag missar ofta att lägga en frukt i skolväskan och det händer dagligen att jag slutar lyssna och försvinner bort i andra tankar.
Jag glömmer ofta att påminna om läxan och när jag väl gör det fixar jag ibland inte att hjälpa till. Jag klarar inte ens fyrans matte – talen är helt enkelt för svåra. Vad är rest och vad betyder X? Det enda jag ser framför mig är mitt eget bankkonto. Rest och X. Noll. Tomt.
Jag försöker, jag gör mitt bästa.
Ibland lyckas jag med konststycket att laga en balanserad kost och det händer också att jag stänger av tv:n i tid. Jag har sagt nej i svåra situationer och jag har sagt ja i stunder då jag helst hade velat skita i allt.
Jag vet att en god förälder ska vara närvarande, men man får samtidigt inte glömma bort sig själv. Lyssna är A och O, det är viktigt att ställa frågor men också att sätta gränser och säga nej.
Ställer du upp för mycket kan du få bortskämda barn som beter sig som svin. Men gör du istället motsatsen och tar några steg tillbaka är risken överhängande att du istället skapar en ensam och osäker individ.
Kan man undvika att ge sina barn ett trauma – troligtvis inte.
Det är svårt att vara den förälder man önskar att man vore. Men jag tror att det är okej, för det är som sagt omöjligt.
Ta till exempel dina egna föräldrar. Har du turen att ha en någorlunda god relation finns det garanterat ändå händelser eller situationer där du tycker att de borde agerat annorlunda. Och precis samma tankar som du har om dina föräldrar kommer dina barn antagligen ha om dig.
Ett liv bygger på fel och brister. Mina egna barn kommer troligtvis en dag sitta och sucka över alla mina snedsteg. Men så länge jag inte kör mot rött borde väl polisen i alla fall inte ta mitt körkort?
Nätt och jämt godkänd som förälder, en helt okej förare. Och när jag en dag ligger där på min dödsbädd kanske det där svaga betyget är det som påverkar om barnen väljer att sitta bredvid?
