Den bästa teaterföreställningen just nu spelas i Stockholm: ”Hamlet – the death of theatre”. Som lokalpatriot får man trösta sig med att den åtminstone är gjord av en göteborgare – Mattias Andersson, konstnärlig ledare på Dramaten och tidigare chef för Backa teater.
Jag såg den förra helgen och blev förvånansvärt omruskad. Delvis därför att det är den allra sista föreställningen som spelas på Dramatens experimentscen Elverket, en av landets mest vitala. Men nu bommar den igen efter tre decennier, Dramaten har inte längre råd. Vid årsskiftet flyttar man ut och gör plats för, tja, vem vet – ännu ett Espresso house?
Jag är medveten om att jag låter gnällig, men det är här vi befinner oss nu. I takt med att vi rustar upp försvaret, mandomen och de morske männen, viftar vi samtidigt bort den redan underfinansierade kulturen. Posten för 2026 utgör den lägsta andelen av den totala statsbudgeten på 25 år. Inte ens nationalscenen – del av kulturarvet, sådant som nationellt lagda brukar tala om med blaskiga röster – kan längre vara säker på att kunna genomföra sitt uppdrag.
Bitvis är det som att se hela samtiden rämna
Det är en medvetenhet som går genom Mattias Anderssons ”Hamlet”-tolkning som en, tja, vålnad. I hans händer blir dramat en tillståndsbeskrivning av vår gemensamma kapitulation för kulturkrig och cynism, en allegorisk envig mellan konsten och makten, solidariteten och egennyttan, de tystade och de röststarka, trotset och anpassligheten.
Bitvis är det som att se hela samtiden rämna och rasa ned över Elverket och föreställningen – Gaza, Ukraina, nationalismen, klimathotet, fördumningen ... Parallellerna dansar i takt med blankversen.
Ändå är det i små detaljerna som det verkligt intressanta i Anderssons föreställning ofta uppenbarar sig. En av dem är musikvalet vid Claudius (Shanti Roney) och Gertruds (Anna Björk) första entré – och som hämtats ur Peter Greenaways film ”Tecknarens kontrakt” från 1982.
Det är en satir om en konstnär som anlitas av en aristokratisk familj för att teckna av deras gods. Konstnären överskrider dock mecenaternas direktiv. Teckningarna börjar snart innehålla saker som uppdragsgivarna försöker dölja – och avslöjar på så sätt familjens moraliska förruttnelse, synd och snusk.
Det som gör musikvalet så listigt är att konstens inneboende kraft att frilägga fula sanningar har sin direkta motsvarighet också i Shakespeares pjäs. Eftersom Hamlet ju inte öppet kan anklaga sin farbror Claudius för mordet på hans far, bjuder han i stället in en teatergrupp och låter konsten tala. De gestaltar dådet i fiktiv form för farbrodern som naturligtvis fattar att han blivit påkommen.
Och när det inte längre finns några gemensamma överenskommelser om verkligheten finns heller ingenting att avslöja
Scenen brukar vanligtvis utgöra en vändpunkt i mer konventionella ”Hamlet”-uppsättningar. Det originella med Anderssons tolkning är att den i princip är helt verkningslös. Makten i pjäsen har – likt Trump, Putin och nationalkonservativa trollfabriker – redan upplöst sanningsbegreppet. Och när det inte längre finns några gemensamma överenskommelser om verkligheten finns heller ingenting att avslöja – åtminstone ingenting som inte kan lindas in i ännu en lögn.
De skyldiga kan tacka för föreställningen med artigheter som ”fin” och ”stark”, och lämna salongen i förvissningen om att de är helt oåtkomliga.
Det är sådana smarta avsteg som gör Anderssons ”Hamlet” så stimulerande. För även om varje uppsättning av Shakespeares drama på ett eller annat sätt måste inbegripa kampen mellan generationerna – valet mellan att agera mot rötan eller inte – är det som om vanmakten och handlingsförlamningen här förses med en större omedelbarhet än vanligt.
Gustav Lindhs Hamlet och Gizem Erdogans Ofelia (båda fantastiska) skulle i princip kunna vara hämtade ur nyhetsflödet i vilken smartphone som helst. Två desillusionerade representanter för den yngre generationen, upplockade ur ännu en verkningslös demonstration, och som nu lämnats att drunkna i all skit som bland annat min åldersgrupp lämnar efter sig.
Och eftersom makten gjort sig onåbar, omöjlig att ställa till svars i sina eviga krumbukter och proppmätta nihilism, vänder sig de yngre i stället mot varandra. I föreställningens epilog står Roneys kung Claudius kvar som ensam segrare i blodbadet och håller ett förljuget griftetal över Hamlet där han lättat konstaterar att Elverket nu kan användas till ljusare och gladare saker än teater. Allt medan arbetare i signalväst börjar riva interiören.
Låter det platt och självömkande? På något märkligt vis blir det aldrig det. I stället lämnar jag Elverket denna sista gång i melankolisk eufori över att det fortfarande finns konstnärliga ledare som vågar bita den hand som föder dem.
Ändå kan jag inte skaka av mig tonerna från ”Tecknarens kontrakt” som än en gång börjat ljuda under kungens monolog. I filmens upplösning upptäcker tecknaren att både han och hans konst i själva verket bara varit en bricka i familjens intrigspel. Nu visar makten återigen tänderna. När tecknaren fullgjort sina plikter gör sig mecenaterna raskt och osentimentalt av med honom och eldar upp hans skisser.
Snart i ännu en urholkad kulturbudget nära dig?
