Sigmund Freud skrev att jaget inte är herre i sitt eget hus. Med denna ofta citerade mening ville han lyfta fram att människan inte är rationell. I stället styrs hon av omedvetna impulser som hon inte rår över. Därför har livet ingen självklar kausalitet. För en del kan till exempel framgång innebära olycka.
Detta tänker jag på medan jag läser Lena Dunhams självbiografiska bok ”Famesick”. Den handlar om hur hon blir och sedermera slutar vara kändis. Att vara det är inte så lätt för den som aldrig passar in, vilket Joanna Górecka visar i sin recension. Det hela börjar med att hon efter ett par kortfilmer och en långfilm med mycket låga budgetar får chansen att göra en påkostad serie hos HBO: ”Girls” som sändes mellan 2012 och 2017.
Streamingtjänsten vill att hon ska spela huvudrollen själv. Efter premiären är Dunham plötsligt överallt. Hon som aldrig har varit särskilt populär, möjligen blivit medbjuden till fester i egenskap av ”den roliga”, njuter av uppmärksamheten och säger ja till allt. Fast när ska hon hinna arbeta? Samtidigt som hon gör reklam för serien måste hon skriva och spela in nästa säsong.
Det är fem hektiska år, där hon flyger med jetplan mellan galor och begravningar, eftersom HBO inte accepterar att hon uteblir från de förra. Hon ägnar också mycket tid åt att läsa allt som skrivs om henne på internet, negativa kommentarer om hennes utseende och hennes person. De får henne att exponera sig ytterligare i media.
Bekanta hör av sig med diverse orimliga krav. Hon vågar inte avvisa dem. Då skulle de säga att hon har blivit dryg. De riktiga vännerna slutar däremot att ringa. Dunham har ju ändå aldrig tid, upptagen som hon är med att övertyga världen om att hon faktiskt är älskansvärd.
Det fungerar inte. När hon skriver en lättsam essäbok om att vara ung kvinna blir hon till exempel anklagad för att ha utsatt sin syster för sexuella övergrepp. Hennes pappa (konstnären Caroll Dunham) menar att hon verkligen har lyckats: Du är bara 28 år och har redan blivit anklagad för att vara pedofil!
Dunham är inte lika nöjd, och efter en tid blir hon svårt sjuk. Hon får cysta på cysta i livmodern och blöder konstant. Arbetet fortsätter ändå. Läkarna skriver ut starka smärtstillande som hon tar för att klara av att jobba.
Än mörkare blir det när sista säsongen av ”Girls” är klar. Då behöver hon inte längre göra någonting utan kan ägna sig åt sjukdomen på heltid. Hon ligger i sängen dygnet runt. Relationen till den berömde musikerpojkvännen tar slut.
Dunham flyttar in hos sina föräldrar igen. Strax har hon råkat förlova sig med en underlig missbrukare. Hon är själv hög på smärtstillande dygnet runt. Hur ska hon kunna bedöma hans person?
Tredje delen av boken skildrar vägen bort från detta mardrömslika liv. Hon åker till en avgiftningsklinik, träffar en man som älskar henne och fortsätter arbeta med TV och film fast på ett mer undanskymt vis som passar henne bättre.
När allt verkar vara på väg att ordna sig råkar Dunham naturligtvis tända eld på sig själv. Är hon dömd att leva i kaos? Ja, kanske. Hon tycks aldrig kunna förstå det hon är med om för än i efterhand.
Fast det gäller väl oss alla, på sätt och vis? Trycket utifrån, från samhället och andra människor, är så stort. Just därför har ”Famesick” en viktig sensmoral. Det som andra vill ha är inte värt någonting.
