Jag älskar att sitta. Gud, jag älskar verkligen att sitta. Det bästa med att vara gravid var att skalla sig fram till gula stolarna på tuben. Nu när jag har en toddler får jag nästan aldrig sitta. Så jag tar med mitt barn till lekplatsen. Så att han ska sova gott om kvällen. Så att jag får sitta.
Tyvärr innebär varje lekplatsbesök psykogen paralys. Det är för att det inte finns något sjukare än lekplatser, skriv det på min grav. Beakta detta: avgränsade sandremsor mitt i våra städer där individer utan impulskontroll, individer som inte kan reglera sina egna nervsystem, förväntas samsas om spadar och torra fågellik utan att bita varandra.
Det är ett etiskt elddop varje gång. Jag rasar i vikt av stress bara jag tänker på det. Det är ständiga värdekonflikter: hur ska jag göra om jag tjatar på mitt barn att dela med sig men andra barn inte gör det? Exakt hur mycket får jag ingripa om något barn beter sig som mini-Hitler?
Mitt barn vill leka med en hink som ett annat barn suttit med jättelänge – ska jag uppmuntra tålamod eller förhandla? Och om mitt barn väntade på sin tur och nu äntligen har hinken, men ett annat barn gör anspråk på samma hink, ska jag uppmuntra honom att dela med sig eller påminna om att han har väntat på sin tur och nu måste det andra barnet vänta på sin tur? (Jag gick ner 650 gram bara av att skriva det här, halspulsådern fladdrar vilt.)
Här är en man som aldrig har använt en dammsugare.
En tröst är att det finns allierade, alltså andra vuxna. Att kliva in i sandlådan och säga hejhej medan man ler i mjugg är att signera ett ljudlöst kontrakt: tillsammans ska vi förhindra individerna utan impulskontroll från att vålla skador på stelkrampssprutenivå.
Men häromdagen hände detta. Jag satt på ett staket intill ett trätåg. En pappa kom och satte sig bredvid. Jag log kontraktet mot honom. Han log inte tillbaka, pillade med hörlurarna. Jag tittade närmare och noterade att hans uppenbarelse skrek av sprucken logistik: Han var inte klädd för lekplatsen.
Låt oss kisa. Här är en man som aldrig har använt en dammsugare. Vi kisar lite till. Nej, inte ens någon sån trådlös, ergonomisk, 6000 Pa. Vi behöver inte ens kisa för att se att han aldrig någonsin smugglat in en liten, liten Lindexpåse hemmapoppade popcorn på bion, för att krångla fram dem i mörkret till ljudet av taratatatataTA (dara-ta-dara-ta-dara-ta-dara-TAaa). Han hade på sig blanka kontorskläder och skrapade med fötterna som en häst i ett bås som tuggar fradga, alldeles självlysande bland sandiga overaller och de ändlösa pölarna av utspottade nappar. Okej.
Min son sprang in i trätåget, snurrade glatt på ratten. Ett barn i kodräkt lommade förbi, säkert tre år äldre än mitt barn, rundade tåget, sjöng lite.
– Anakin, sa pappan plötsligt, du kan köra tåget.
Sonen hette inte Anakin, men något likt. Han hade inte på sig kodräkt. Men ni fattar – något likt. Jag stelnade. Min 1,5-åriga avknoppning körde tåget och inget tydde på att Anakin alls var intresserad av ratten, han lommade ju runt och sjöng.
– Anakin, du kan köra tåget, insisterade pappan.
– Ta din tid, kvittrade jag till min son och försökte le kontraktet mot pappan igen men han kisade bara mot mig och jag riktigt hörde hur han tänkte: hon har definitivt smugglat in små små Lindexpåsar med hemmapoppade popcorn på bio.
Efter den här geopolitiska krisen i miniatyr behövde jag lägga mig ner, rakt på marken
Anakin lommade nu fram, svävade i närheten av ratten som min son snurrade på. Min son slutade inte snurra. Anakin backade, tittade på sin pappa som fortsatte hetsa.
– Kör tåget, Anakin, det är kul!
– Man väntar på sin tur, kvittrade jag, men nu var det den sortens kvitter där man riktigt hör det tillbakapressade Ruben Östlundska näsblodet, väl medveten om att Anakin nu var stuck between a rock and hard place: Det svenska kösystemet som kraschade mot den här pappans skräck för att Anakin skulle bli bög om han inte puttade undan en ettåring.
Anakin tog ett kliv fram, började famla efter ratten. Min son blev rasande förstås. En dragkamp inleddes och det äldre barnet började försöka slå bort min sons fingrar.
– NEJ, sa jag och en annan kvinna samtidigt. Anakins mamma hade anlänt och uppmanade sitt barn att vänta på sin tur. Hon log ursäktande kontraktet mot mig. Jag blängde på Anakins pappa.
Jag vet inte om pappan hade planterats där av Ruben Östlund själv men efter den här geopolitiska krisen i miniatyr behövde jag lägga mig ner, rakt på marken, som en dum fälld gran.
Om Vita husets volym-är-mandat-hicka ska råda i trätåget kan jag faktiskt skita i att sitta in aeternum, ärligt talat.
