Det är Lydia Sandgrens fel att jag flyttade tillbaka till Göteborg.
När jag läste hennes ”Samlade verk” sommaren 2020 blåste den liv i min kärlek till staden. Bitvis kände jag mig som Isak Borg i ”Smultronstället” – kastades tillbaka till gatorna jag vandrat på för så många år sen och återupplevde allt, kände lukten och hörde ljuden.
Och det var då jag bara visste att jag var tvungen att återvända.
Så har få böcker fått mig att känna tidigare och än färre Göteborgsskildringar. Vilket i sin tur beror på att de författare – och övriga kulturskapare – som skildrat staden på ett liknande sätt som Sandgren är rätt lätträknade. Hos henne tedde sig Göteborg plötsligt som en levande organism igen, välbekant och samtidigt mystisk, myllrande och unik.
En storstad, rentav.
Skulle någon be mig att räkna upp de Stockholmsskildrare som fått huvudstaden att dansa på samma sätt i sina verk hade jag säkert kunnat pågå i tre fyra dagar. I stort sett varenda verksam författare i Stockholm låter ju på ett eller annat sätt gatorna, barerna, kulturlivet bli en del av berättelsen.
Det som däremot irriterat mig under hösten är att även Malmö börjat spänna de kulturella musklerna.
I Göteborg har det däremot, av någon märklig anledning, aldrig varit lika självklart. Eller som en viss Världens gång- och GP Historia-redaktör i min närhet uttrycker det: ”Varje gång man skriver om Göteborg – och skildringen har ett konstnärligt mål – blir den typiska göteborgska läsaren perplex. Hon förstår inte vad hon utsätts för. Sådana böcker är omöjligt att sälja i Göteborg. Det som går att sälja är instrumentella stadsskildringar, bildtexter och listor. Eller som göteborgarna säger: fakta.”
Och så kan det säkert vara – lite hårdraget. Det som däremot irriterat mig under hösten är att även Malmö börjat spänna de kulturella musklerna. För ett par månader sedan kom romanen ”En magisk man” av Maria Maunsbach (läs den, den är underbar och borde ha nominerats till Augustpriset) ut. Det är inte bara en skildring av kärleken till en helt vanlig, snäll flyttgubbe, utan i lika hög grad en kärleksförklaring till gatorna och människorna i Malmö.
Något som den dessutom har gemensamt med en annan uppmärksammad kulturhändelse under hösten, tv-filmatiseringen av Amanda Romares ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”. Och där landets tredje, jag upprepar: tredje, största stad nära nog framstår som ett New York i en Woody Allen-rulle, ett kulturellt Shangri-La där storstadsmystiken formligen ångar genom rutan.
Likväl kommer jag inte undan att vi håller på att gå miste om att skildra ett viktigt skifte i vår gemensamma stadshistoria.
Så får man sällan se Göteborg skildras i kulturen. Och att vi här i staden misslyckats med det är i det närmaste penibelt. I synnerhet som lokalromantiken är den gren som vi utgör informella Sverigemästare i. Just nu befinner både vi och staden oss mitt i den mest dramatiska lokala transformationen på evigheter. Västlänken skapar kratrar i vårt gatunät, silhuetter av nya byggnader sträcker sig mot himlen, slitna stadsdelar gentrifieras medan andra invånare förpassas till enklaver i ytterstaden.
Ändå syns det knappt på vare sig romansidor eller skärmar.
Jag skulle naturligtvis aldrig drömma om att uppmana en enda kulturskapare att överge sina konstnärliga projekt och pet peeves för att i stället skriva epos om Västlänken, stadsplanering och no go-zoner. Likväl kommer jag inte undan att vi håller på att gå miste om att skildra ett viktigt skifte i vår gemensamma stadshistoria – och vad det gör med oss invånare att befinna oss mitt i den här förändringen.
Möjligen är det också därför jag blir så glad av att just nu läsa Lydia Sandgrens andra roman, ”Artens överlevnad”, som närmast en passant kopplar grepp om fem decenniers Göteborgshistoria.
Här blir staden än en gång till någonting mer än en vanlig spelplats eller projektionsyta för nostalgiska föreställningar om den salta västkusten. Här utgör den ledmotiv. Förvisso med sina vanliga trygga hållpunkter, men på samma gång stadd i ständig transformation där bland annat Karlatornet och Hotell Draken utsätts för en rätt omild behandling av författaren.
Min inre Kålle jublar.
På tisdag kommer just Sandgren, Karl Sundström från Göteborgsbandet Terra och jag att prata om detta på GP:s och Göteborgs symfonikers andra kulturkväll: hur staden kommer till uttryck i deras konstnärskap och varför det är viktigt att låta den ta plats.
Ni är varmt välkomna till Stenhammarsalen då. Har ni annat för er läggs samtalet ut som podd redan på onsdag. Och om ni skulle hata den här krönikan eller mina andra texter, skyll inte på mig. Skyll på Lydia Sandgren.
