Det sägs att historien aldrig upprepar sig, men att den rimmar. Något liknande kan nog sägas om kollektiva trauman.
I veckan hade franska ”De levande” premiär på SVT Play, en dramaserie i åtta delar om massakern på Bataclan hösten 2015. Det som skiljer den från andra närbesläktade serier – och faktiskt gör det till en stor skildring – är att den inte främst intresserar sig för själva natten för tio år sedan, utan för tiden efteråt.
I ”De levande” följer vi en grupp människor – som alla hölls som gisslan under attentatet – och deras försök att återinträda i livet. Det är på många sätt en sorts provkarta över posttraumatiska stressreaktioner. Kampen mot skuldkänslorna över att ens ha överlevt, de påföljande panikattackerna, mardrömmarna och oförmågan att gå vidare.
Men det som framför allt präglar ”De levande” är respekten för materian. Sekvenserna inifrån Bataclan som gestaltas via återblickar hanteras genomtänkt och sparsmakat – ungefär så långt från serieskapare som Ryan Murphys ideliga true crime-snaskande man kan komma.
Vilket också understryks av det nyansrika skådespeleriet – det är som om skådespelarna hela tiden agerar med sänkt gard, som om också de överrumplas av det oöverblickbara och genomgripande kaos som följer i tragedins spår.
Här som där är det samma detaljer som återkommer – de överlevandes luktminnen av krutet och blodet.
Förmodligen är det just därför som ”De levande” kommer så nära – här slås man ofta av hur likartade efterbörden av alla terrordåd är varandra. För under ett par års tid i mitten av 2010-talet drog de islamistiska våldsutbrotten fram som en pestvåg över västvärlden. Ett av dem – terrorattentatet i Nice sommaren 2016 – spelar en viktig roll i ”De levande”, där huvudpersonerna mentalt kastas tillbaka till Bataclan när de första pushnotiserna om dådet kommer.
Ett annat är massakern på queerklubben Pulse i Orlando, USA, också det sommaren 2016 och där 49 människor förlorade livet. Jag följde själv ett antal överlevande från det attentatet under ett par år i samband med ett bokarbete och när jag nu hamnar framför ”De levande” är det som att höra vittnesmålen från de franska rösterna blandas samman med de amerikanska.
Här som där är det samma detaljer som återkommer – de överlevandes luktminnen av krutet och blodet. De ofta fruktlösa försöken att jämka samman sina minnesfragment med andras för att försöka skapa en sammanhängande bild av det som hänt. Ensamheten som traumat skapar och upplevelsen att omvärldens medkänsla fort sinar och i stället går över i tystnad.
Men framför allt: den starka gruppgemenskap som uppstår bland överlevande efteråt. Hur överlevande söker sig till varandra, eftersom det bara är den som varit med om samma sorts händelse som på djupet kan förstå innebörden av både den och livet i dess skugga.
Möjligen är det också just det – denna ö av ensamhet i en sorgeprocess som så ofta påstås vara kollektiv – som gör att en enskild scen i ”De levande” blir så stark.
Med jämna mellanrum i serien samlas några överlevande på en bar där man drar i sig ett par glas vin, umgås och till och med sjunger Daft Punk tillsammans. Det är som en inofficiell samtalsgrupp där man kan prata av sig om vad man går igenom, men också försöka sätta ord på den gemensamma ensamheten.
En nyfiken servitris noterar i förbigående att de ofta är där och undrar, vänligt småpratande, hur det kommer sig – de är ju i så olika åldrar att det knappast kan röra sig om ett gäng gamla vänner eller kollegor?
Till slut får de överlevande trösta henne.
När en av personerna säger att de alla var gisslan på Bataclan, tycks servitrisen först tro att de driver med henne. Men när hon inser att det faktiskt är sant kan hon inte säga någonting mer. I stället brister hon, själv förvånad över sin egen reaktion, ut i gråt och kan inte sluta. Till slut får de överlevande trösta henne.
Det effektiva med scenen är egentligen inte själva förloppet, utan hur fint den gestaltas – som ett plötsligt och nästan ofrivilligt utbrott av empati och föreställningsförmåga om vad gästerna gått igenom.
Scenen får mig att tänka på vad en av personerna som jag intervjuade till min bok om Orlandomassakern själv betraktade som sin viktigaste lärdom: erfarenheten av att människor, i de mörkaste lägen, liksom av sig själva ofta dras till att försöka lyfta bördan från sin nästas axlar. Att det är i den ordlösa och intuitiva solidariteten som hoppet om människan verkligen finns.
På torsdag är det exakt tio år sedan som terrordåden i Paris inträffade. 130 personer berövades livet. Glöm dem inte.
