I veckan kom nyheten om att Frida Röhl slutar som konstnärlig ledare för Folkteatern. Visserligen först när hennes förordnande går ut om två år – då har hon suttit i 13 år på posten. Klart att man behöver röra på sig efter så lång tid.
Det ska dock erkännas att jag tog emot pressmeddelandet med visst vemod. Åren med Frida Röhl på Folkteatern har varit ovanligt lyckade. Inte enbart i konstnärlig bemärkelse, utan också för att teatern tydligt tagit plats som aktör i den göteborgska offentligheten.
För om det är något som utmärker epoken Röhl så är det att man lyckats placera Folkteatern mitt i byn, gjort den till en angelägenhet för fler än inventarierna. Kvaliteten har på det hela taget varit hög, repertoaren oförutsägbar och genom att satsa på publiksamtal och foajéhappenings har man också lyckats locka dit nya besökare.
När jag lämnade staden 2009 var teatern fortfarande en sorts distributör av lite håglösa och sossiga bruksuppsättningar
Det är ingen liten bedrift i en tid där den fysiska kulturupplevelsen trängts ut av digitaliseringens distraktioner – och där olyckskorparna ständigt kraxar om teaterns undergång. Ändå har man sällan lämnat en föreställning på Folkteatern med den särskilda sorts tyngd i stegen som man ofta har när man går ut från andra scenkonsthus.
Naturligtvis har långt ifrån allt på repertoaren varit bra under Röhls fögderi. Däremot har det hela tiden funnits en tydlig konstnärlig kärna och ett med den följande självförtroende. En vilja att slänga käft med sin publik och ställa svåra och uppfordrande frågor till den, att bråka lite – vilket är mer än vad man kan säga om många andra institutioner i Teatersverige.
Just självförtroendet – i kombination med restaurangen Folk och dess dragningskraft på ett yngre klientel – har ofta fått Folkteatern att framstå som Göteborgs enda verkligt urbana kulturverksamhet. Det här är en plats som har mer gemensamt med Almeida Theatre och Young Vic i London än vad teatern hade för bara något decennium sedan.
För mig, som häromåret återvände till Göteborg efter 14 år i Stockholm, kom det därför som något av en överraskning vilken betydelse Folkteatern fått på senare år.
När jag lämnade staden 2009 var teatern fortfarande en sorts distributör av lite håglösa och sossiga bruksuppsättningar där allt spelades på bred göteborgska, till och med Lorca. En spelplats där det kändes som att det alltid stod en huggkubbe med en yxa i fonden, medan någon snuvig torparhustru i klut torkade av händerna mot förklädet.
Under först Lars Norén och Ulrika Josephsson i början av 2010-talet, och därefter Frida Röhl, har Folkteatern börjat tala med magstöd igen
Och när samtiden väl drogs upp på scengolvet var tonläget oftast lite off och inställsamt – som i en föreställning om DJ:s och kommersiell radio i början av 2000-talet. Men också i alla de romaner som gjort succé i pocketutgåva under 00-talet och följaktligen betades av, en efter en i en oändlig rad dramatiseringar på teaterns stora scen, i hopp om att locka dit den breda publiken.
Under först Lars Norén och Ulrika Josephsson i början av 2010-talet, och därefter Frida Röhl, har Folkteatern börjat tala med magstöd igen och formulerat ett alternativ till rutinen, klichéerna och slentriantänkandet på svenska scener. Hit har ofta de yngre och frimodiga krafterna dragits, namn som Erik Holmström och Jens Ohlin, Tone Schunnesson och Maria Maunsbach, systrarna Kronlöf och Evin Ahmad, Alejandro Leiva Wenger och Nora Nilsson.
Nu låter det här nästan som en runa. Man får inte glömma att Frida Röhl fortfarande har två år kvar på posten – det definitiva bokslutet får vänta till dess.
Man kan dock redan nu konstatera att hennes efterträdare får ett par rejäla skor att fylla. Men också ett tydligt konstnärligt arv att bygga vidare på – att inte slå sig till ro med vad teatern och scenkonst en gång varit, att fortsätta driva den framför sig, in i framtiden, in i det okända, in i det som engagerar, förargar och väcker oss ur vår digitala dvala.
