För ett tag sedan hade ännu en nyinspelning av ”Frankenstein” premiär och jag antar att tankarna ska leda till artificiella intelligenser och teknologiska hot den här gången. Mary Shelleys skräckroman om den geniale vetenskapsmannen som tråcklar ihop ett monster av gamla likdelar har nämligen en tendens att dyka upp i ny filmskrud närhelst vi står inför en omvälvning.
På 30-talet och Boris Karloff – för övrigt lätt det bästa filmmonstret i filmhistorien – var det den sociala oron efter kriget, massrörelserna och pöbelväldet som utgjorde fond. Och som kröns av att en bonnig mobb har ihjäl det stackars monstret genom att tända eld på den väderkvarn där han gömmer sig. (Döden visar sig dock endast vara skenbar – nöjeskapitalismens lagar rådde redan då, så när filmen blev framgångsrik fick Karloffs monster dansa vidare i både en och två uppföljare.)
I en av de många nyinspelningarna – ”Victor Frankenstein” från 1977, där vår egen Per Oscarsson lite otippat spelade rollen som monstret – bytte man fokus från Frankensteins skapelse till vetenskapsmannen själv. Ett tidsenligt perspektivskifte under det röda och maktkritiska 70-talet, där borgaren Victor Frankenstein – och alla i hans omedelbara närhet – får sona för hans vetenskapliga hybris och härsklystnad och plågas till döds av monstret.
Specialeffekterna löstes med kreativitet, modeller, storslagna kulissbyggen och lite smoke and mirrors.
I Kenneth Branaghs kalkon från 1994 låg det tidstypiska intresset för genteknik som en besvärande grundton. Likt det klonade fåret Dolly ett par år senare skulle Robert De Niros uppenbarligen strokedrabbade monster tolkas som ett varnande exempel för hur det kan gå när vetenskapen får allt för fria händer. Men frågan är om inte träsmaken som infann sig i biosalongen var ett mer övertygande argument om att aldrig mer befatta sig med den hemsökte doktor Frankenstein.
Tills nyversionen dök upp för någon vecka sedan, alltså. Och egentligen borde man vid det här laget ha lärt sig att inte kasta sig över ännu en urvattnad version av en svartvit filmklassiker – varning utfärdas till exempel för fjolårets ”Nosferatu”. Men Guillermo del Toros blommiga och svårt expansiva tolkning har ändå något.
Inte bara för att den kan ses som ett (förvisso lite småtrött) inlägg i just diskussionen om AI. Utan för att den på ett ironiskt och möjligen ofrivilligt vis också understryker sin egen tes, rent formmässigt.
Det fina med James Whale och hans film från 1931 – och för all del även de flesta av efterföljarna – var nämligen att de hade den fysiska världens begränsningar att underkasta sig när de snickrade ihop sina filmer.
Specialeffekterna löstes med kreativitet, modeller, storslagna kulissbyggen och lite smoke and mirrors. Och som gjorde att de gotiska miljöerna och övernaturliga inslagen ofta fick en valhänt och lite småfånig känsla – för ett underbart komiskt exempel, kolla in greve Draculas förvandling till fladdermus i första ”Dracula” från 1931.
Som en ovanligt avancerad skärmsläckare.
Det fina är dock att också de klantigaste av specialeffekter samtidigt präglades av en sorts påtaglighet, en fysisk rumslighet som också medförde att de blev, tja, konkreta. Man ska inte underskatta den faktorn i en tid där allt smetas ut av animationsprogram och ofta känns lika personliga som en middagsinbjudan spökskriven av Chat GPT.
Gullerimo del Toro kan alltså formligen vältra sig i de möjligheter som de senaste tre decenniernas digitala framsteg erbjuder. Mycket riktigt ter sig också bildvärlden i hans ”Frankenstein” fabulöst och genomarbetat, sublimt och uppförstorat, katedralliknande och ödesmättat, närmast operamässigt. Och en hel massa andra adjektiv.
Men det är också ... enormt tråkigt. Som en ovanligt avancerad skärmsläckare.
Kanske är det också just det som är poängen – att Guillermo del Toro bara vill visa att hur brett man än målar med sina AI-program, hur detaljrika och sofistikerade CGI-effekterna än kan tyckas i våra dagar, är det någonting väsentligt som saknas.
Nämligen det element av oförutsägbarhet och nyckfullhet som vi kallar liv. Och som inte riktigt låter sig fångas genom tekniken.
Väljer man den tolkningen blir ”Frankenstein” till och med riktigt njutbar, för att inte säga tankeväckande.
Frågan är om det ens finns någon berättelse mer lämpad att rumpa upp publiken med än just Mary Shelleys gamla skräckklassiker. Jag menar, till och med den strakbente Boris Karloff med sina väldiga utsträckta sömngångararmar ter sig som rena Sickan Carlsson i jämförelse med eländet som just nu hasar runt på Netflix.
