Araber, kurder, syrianer, bosnier, somalier, polacker, afghaner, iranier. Det är några stora etniska grupper i det nya Sverige som blivit till på några decennier. För dem som hör hemma i grupperna är tillhörigheten positiv, något man är stolt över. Ändå är etnisk grupptillhörighet ett känsligt ämne i samhällsdebatten och i många sociala sammanhang.
Är undvikandet rätt strategi för invandringslandet Sverige? Jag undrar det. Kanske är det precis tvärtom, att vi behöver tala mer om etnicitet. Så resonerar stiftelsen Global Village med rapportserien ”Fakta för förändring” som innehåller SCB-data om eritreaner, etiopier, somalier, irakier, iranier och syrier i Sverige. Och så är logiken bakom skämtsamma beteckningar som ”bostadsrättsiranier” som används för att beskriva ”lyckade” personer med utländsk bakgrund.
Det handlar om att avdramatisera genom tillvänjning. Målbilden är att det skall vara samma laddning att tala om alban-svenskar och somalia-svenskar som om värmlänningar och göteborgare. Det är långt dit.
Den senaste valrörelsen visar hur fel det blir om diskussionen skyggar för etniska faktorer. I debatten ställdes gruppen svenskar mot gruppen invandrare. Det är en märklig indelning i ett land där nästan var tredje person har annan bakgrund än etnisk svensk. ”Invandrare” är en tillskriven identitet, inget man väljer frivilligt. Det är knappast genom att skilja ut de där ”invandrarna” som man bygger laganda; känslan av att vare en del av en gemenskap med en framtid tillsammans, alltså det som kallas integration.
LÄS MER: Vi glömmer bort det bästa med Sverige
I ett nyblivet (de grundlagsskyddade minoriteterna får ursäkta) multietniskt samhälle som det svenska söker många människor en dubbel identitet, en som tillåter individen att tillhöra både sin etniska grupp och landet Sverige. Det som för svensk-svenskarna kommer naturligt, kräver för andra etniska grupper en ansträngning. På teorispråk kallas det bindestrecks-identitet och förknippas med den amerikanska drömmen om en smältdegel med plats för alla som vill passa in. Bindestrecket med den dubbla identiteten saknades i valdebatten och debattörerna tycktes inte ens reflektera över alternativet.
Jag inser risken med att prata mer om etniska grupptillhörigheter. I sammanhang med flera etniska grupper bildas hierarkier och gruppen som placeras längst ned får det jobbigt. För att undvika stigmatiserande hierarkier, kan man resonera, är det säkrare att lyfta fram andra grupptillhörigheter där motsättningar kan hanteras på välbekanta sätt som klass kön och ålder. Och absolut, hierarkier och stigmatisering är risker som behöver hanteras. Samtidigt. Hur mycket värre kan det bli?
I dagens Sverige kämpar åtskilliga för att känna sig hemma och många uppfattar att den egna etniska gruppen är diskriminerad. Känslan av att vara utanför omfattas av många, så många att de rimligen inte kan avfärdas som överkänsliga ”snöflingor”. Problemet har uppstått med det nuvarande förhållningssättet till etnicitet. Kanske läge pröva något annat?
Exakt hur bindestrecks-identiteterna skall växa fram är svårt säga. Den mentala förändringen som krävs är förmodligen allra jobbigast för svensk-svenskarna. Vi i majoritetsgruppen måste på allvar ta in att Sverige inte längre är till för enbart vår etniska grupp. Konstruktiva bidrag till transformationen välkomnas.
LÄS MER: Konsten att hantera olikhet
