Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Konsten att hantera olikhet

Sverige har alla möjligheter att bli ett land där känslan av gemenskap inte bygger på varifrån vi härstammar, utan vad vi gemensamt vill göra med Sverige. Men den visionen utmanas både av de som per automatik anser att den befolkningsmässiga förändringen av Sverige aldrig kan accepteras och av de som inte vill se några större problem med Sveriges tredje stora demografiska förändring i modern tid.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Från fönstret ser jag medlemmarna i Gamla Majgrabbar strömma ut ur sin medlemslokal. De tillhör en av de många kamratföreningar som samlas runt den till synes enkla gemenskapen att de vuxit upp i samma göteborgska stadsdel. De delar erfarenheter, tjötar och fikar. Föreningen håller minnet av det gamla Majorna i Göteborg vid liv. Det är viktigt. För det gamla Majorna finns inte längre. Därför är det för dagens majbor en ynnest att genom kamratföreningarna få ett fönster in i det förflutna.

Alla städer förändras. Vissa mer än andra. Ekonomin går upp och ned. Industrier reser sig och faller. Människorna byts ut. Trappuppgångar som för hundra år sedan var befolkade av sjömän och hamnarbetare rymmer idag ingenjörer och miljövetare. Göteborg 2019 är något annat än Göteborg 1919, i alla avseenden.

I Sverige har den här förändringen oftast följt en maklig takt. Men vi har tre undantag. Först 1800-talets omfattande emigration som tömde vissa bygder i Småland nästan helt och hållet. Mer än en miljon svenskar emigrerade. Sedan från sekelskiftet 1900 ökade inflyttningen till städerna lavinartat. Småstäder blev storstäder på en generation.

Och sedan har vi decennierna runt vårt eget sekelskifte då invandringen omdanat samhället. Sverige har på några decennier gjort en resa som för många länder tagit århundraden. Under 1940-talet var Sverige ett av världens mest etniskt homogena länder. Omkring en procent av befolkningen hade sitt ursprung utanför Norden. Idag har omkring en fjärdedel av Sveriges befolkning utrikes bakgrund.

Men att resonera kring konsekvenserna av dessa omfattande samhälleliga förändringar har olika laddning i det samtida Sverige. Emigrationen tillhör vår historia. Inflytningen till städerna är fortfarande igång men hör snarast till det svenska normaltillståndet. Invandringen, som alla vet, är en av vår samtids stora, men också väldigt kontroversiella frågor.

När ledarskribenten Ivar Arpi på SvD:s ledarsida skrev att det är demografin (befolkningssammansättningen) som spelar roll för många människor, det vill säga inte bara de ekonomiska konsekvenserna av invandringen, ansågs han ha ”passerat en gräns” enligt Per Svensson, politisk redaktör på Dagens Nyheter (11/6).

Partiledarkandidaten Nyamko Sabuni (L) uppmärksammade i Expressen naiviteten inför möjligheterna att få ett multikulturellt samhälle att fungera om många problem ska hanteras samtidigt. Andemeningen var att man under de gångna decennierna i Sverige underskattat svårigheterna av en så omfattande samhällelig förändring. För det fick hon kritik, hon ansågs otydlig och anklagades för att gå SD:s ärenden.

Sedan väckte gästkolumnisten här på GP Kajsa Dovstad, skribent och läkare, starka reaktioner genom hennes text om ”Jimmie moments”. Hon resonerade, plumpt ansåg vissa, om huruvida det är en så liten sak att Sverige genom invandringen förändrats väldigt snabbt (GP 15/6).

Dessa texter och uttalanden förenas av att de rör människor och deras möten i vardagen. Det är inte arbetslöshetssiffror, otillräcklig offentlig service eller ens otrygghet i utanförskapsområden som diskuteras – det är människors upplevelser av andra människor som blir föremål för samtalet.

Det är känsligt eftersom det tangerar tanken att invändningarna mot en, för ett så litet land som Sverige, omfattande invandring inte enbart handlar om praktiska omständigheter kring integrationen, låt oss kalla det för materiella effekter. Frågan berör istället de ursprungliga invånarnas upplevelser av vad som förändras, eller går förlorat, när befolkningssammansättningen förändras.

Det är inte bara svårt att räkna på eller mäta. Det är dessutom en hal ål att försöka hålla fast begreppsmässigt. Är det bara människors oro över en genomgripande förändring som rubbar det invanda och välkända, eller ren rasism och främlingsfientlighet, som beskrivs när ett förändrat Sverige blir föremål för samtalet? Det är sannolikt både och.

Integration och assimilation är, om man följer invandringsländer som USA, både en fråga om sociologi och ekonomi. Människor blir inte medlemmar av en nation bara genom att befinna sig på landets arbetsmarknad. Det är tusentals sociala utbyten med majoritetsbefolkningen, som ju i stor utsträckning består av tidigare assimilerade invandringsgrupper, som skapar en gemenskap.

Vi har parallellsamhällen i Sverige där svenska språket snarare är undantag än regel. Där tilliten till det omkringliggande samhället är liten och tryggheten låg. Delar av Sverige där möjligheten att bejaka sina drömmar är mindre än i områden bara några hundra meter bort.

Samtidigt har vi i Sverige exempel på fullt fungerande och naturlig assimilation. Människor från hundratals länder som mer eller mindre behållit delar av hemländernas kulturer men som idag ingår i den fullständigt okontroversiella normen i samhället såväl ekonomiskt som socialt.

Det är fullt rimligt att dessa två verkligheter existerar samtidigt i Sverige. Det är inte heller förvånansvärt att många (men inte alla!) förmår hålla dessa två tankar i huvudet samtidigt: Den demografiska förändringen kan både vara välgörande och positiv för alla inblandade, samtidigt som det finns inslag som riskerar att vara långsiktigt destruktiva och skapa ett främlingsskap mellan medlemmar av vissa minoriteter och delar av majoritetsbefolkningen.

Vad som spelar roll är hur förändring äger rum. Sker det snabbt, pådyvlat ovanifrån utan att befolkningen hinner anpassa sig och hitta strategier för att leva i sitt nya sammanhang? Eller försiktigare så att förändringen upplevs som naturlig och den naturliga integrationsprocessen får ha sin gång? I Sverige har vi exempel på båda delarna.

Medan några stoiskt betraktar den konstanta förändringen som en självklarhet möter andra den med svårmod och sentimentalitet inför det land som de växte upp med. Att förändring, även demografisk sådan, bland en del människor ger upphov till en känsla av förfrämligande är inte konstigt – vilket även kan få rätt tunga politiska konsekvenser.

Kanske är sättet vi möter förändringen på en fråga om personlighet, eller politisk övertygelse. Kanske blir det svårare ju äldre man blir att acceptera radikal omdaning. Vissa är bättre skickade än andra att hantera genomgripande förändringar. Men varför?

Den brittiske författaren David Goodhart har i sin bok "The road to somewhere" (Atlantic Books 2017) kanske en av de bättre förklaringarna. Enligt honom placerar sig många människor i en av två kategorier, "somewheres" och "anywheres" (någonstansare och varsomhelstare). Medan en somewhere är rotad på en plats, har svårt för förändring och är mer beroende av kontinuitet; ett och samma jobb, vänner och familj så är anywhere-personen raka motsatsen; lättrörlig, välutbildad, förändringsbenägen och kan dessutom snabbt foga sig i en globaliserad värld, såväl kulturellt som ekonomiskt.

Samhällsförändringar som urbanisering, industrinedläggningar och invandring påverkar människor av de här två grupperna på väldigt olikartade sätt. En somewhere kanske aldrig flyttade iväg från den lilla orten till storstaden. Hen hade aldrig några planer på den "stora världen", ville kanske inte ha en högre utbildning utan nöjde sig med ett anspråkslöst liv. Hen valde inte stora förändringar i sitt liv och var därför heller inte beredd, eller lockad, av att omgivningen pådyvlade livet några större förändringar, däribland att grannar byttes ut från det bekanta till det främmande.

En anywhere-person finner i förändringen ett egenvärde och bejakar det. Hen tillhör ofta samhällets vinnare. Kanske påverkar inte förändringen vardagen så märkbart för en anywhere-person. Otryggheten i ett område, som ofta är en konsekvens av bidragsberoende och arbetslöshet, rör inte en anywhere som betraktar utvecklingen på avstånd. Här finns en tydlig klassdimension.

Men är dessa motsättningar verkligen huggna i sten? För tretton år sedan utkom en av de mest hoppfulla böckerna den här sidan sekelskiftet, "Postethnic America" (Basic books 2006). I boken skissade författaren David Hollinger på ett samhälle där individer med en rad olika förutsättningar och härkomster lyckas överbrygga olikheter och ersätter såväl nationalchauvinism som separatism med gemenskap.

Holllingers förklarade att de största hindren mot det här projektet var tendensen att göra identiteten till ett politiskt vapen. Han såg i sitt hemland USA, ett land med till synes utmärkta möjligheter att samla människor från alla världens hörn i en icke-etnisk nationstillhörighet, hur den här möjligheten förspilldes genom rasism, identitetspolitik och ömsesidig misstänksamhet.

Alla politiska projekt som bygger på etnicitet, vilket Hollinger kritiserade, är förutbestämda att hamna i svårlösta konflikter. Ett nationsprojekt som bygger på en inkluderande syn på nationen är inte immuniserat mot splittring och etniska konflikter men det har en möjlighet att mildra dem. Av det enkla skälet att en rörlig nation, som välkomnar och assimilerar, för det är vad som sker, de nya medlemmarna måste bygga en gemenskap som överbryggar etniciteten.

Länder som Bosnien, Israel, och Libanon - länder som inte lyckats bygga en överbryggande gemenskap - kommer aldrig att bli kvitt den inneboende konfliktdimensionen kring etnicitet, då själva statsmakten bygger på den. Så länge den demografiska ”frågan” är av en ödesnatur spelar det ingen roll om människor talar majoritetsbefolkningens språk och lever sitt liv i enlighet med normen. Språk och yrke kan man lära sig. Ursprung kan man inte ändra.

Vänsterns identitetspolitik där kön, hudfärg eller etnicitet upphöjs till politiska idéer lever i symbios med högerns dito. Om minoritetens samhörighet, stolthet och särprägel upphöjs till den enda acceptabla, medan majoritetsbefolkningens motsvarighet ska tystas ned eller rentav skambeläggas, då skapas bitterhet och en motreaktion. Den förtrycktes identitetspolitik kommer ofrånkomligen att leda till majoritetens identitetspolitik.

Sverige har alla möjligheter att bli ett ”postetniskt Sverige” där känslan av gemenskap och samhörighet inte bygger på varifrån vi härstammar, utan vad vi gemensamt vill göra med Sverige.

Men den visionen utmanas av de som per automatik anser att den demografiska förändringen av Sverige aldrig kan accepteras, då problemet med invandrare enligt dem är att de inte är svenskar och aldrig kommer bli det heller. Samt de som i anständighetens namn inte vill se några större problem med Sveriges tredje stora demografiska förändring i modern tid och mest av allt vill moderera det offentliga samtalet i stället för att delta i det.

Klämt mellan de okritiska entusiasterna och benhårda etnonationalisterna befinner sig sannolikt den stora majoriteten. De som förstår att förändring, även demografisk sådan, inte nödvändigtvis är av ondo. Att grannen som nyss gjort Sverige till sitt land blir en naturlig del av befolkningen, om förutsättningarna finns på plats. De anser inte olikhet vara något hemskt, men tänker att för mycket och för snabb värderingsmässig och kulturell olikhet nog kan skapa en hel del problem. Landet lagom är lagom i även detta fall och det är nog inte så dåligt. Låt inte extremerna i denna fråga bli tongivande för Sveriges framtida utveckling.