Som så ofta när Sveriges nationaldag firas ska det problematiseras och kritiseras i medierna. De senaste åren har det varnats flitigt för en bombastisk och ödesmättad nationalism. Vi har fått höra att det lurar en fara, om än inte med att vifta med flaggan på nationaldagen, så i varje fall om man känner stolthet inför fosterlandet samtidigt - för det kan resultera i extremistiska idéer om svenskarna som en överlägsen folkstam.
Som tur är, är det nog få svenskar som har en sådan syn på sig själva.
Det liberala svaret på nationalism har de senare åren ofta varit att det vi ska vara stolta över är våra lagar, värderingar och förordningar. Inte minst grundlagen. Det centrala i en sådan syn är staten, inte kulturen.
Samhället har svårt att fungera om det inte finns en grundläggande värdegemenskap och respekt för lagstiftningen. Men ärligt talat. Hur många känner stolthet över plan- och bygglagen?
De liberaler som framhåller lagen som det sammanhållande kittet i Sverige är amerikaniserade. För amerikanen är konstitutionen, som skrevs när landet blev till, en central del av berättelsen om USA. Men grundlagen har inte den funktionen i Sverige. De flesta svenskar rabblar inte tårögt regeringsformen när de får frågan om vad man är stolt över med sitt land.
Men nationell gemenskap och stolthet behöver inte stå mellan en bombastisk nationalchauvinism å ena sidan och en konstlad lagboksnationalism å den andra. Gemenskapen gömmer sig i det vi känner igen.
När Aftonbladet för några år sedan ställde frågan till sina läsare vad som är det fina med Sverige svarade folk saker som snus, allemansrätten, skärgården, ”låg skatt på ISK-konto”, husmanskost, att man kan dricka kranvattnet, naturen, Kungen, bra musik, Vasaloppet, hembygdsgårdarna, en tillåtande attityd mot främlingar och svenska damhandbollslaget.
Låt mig tillföra några saker till listan:
Det bästa med Sverige är att människor hänger upp tappade vantar på trädgrenar och elslåp för att ägaren lättare ska kunna se dem när hon eller han går förbi nästa gång.
Att man kan få frågan ”jag ska gå på toa, kan du vakta min väska?” från en främling när man sitter på ett tåg.
Minen människor visar när de upptäcker att de missat att det är en kö och snabbt som sjutton ställer sig längst bak.
Att det alltid finns en (1) kvarlämnad kaka eller chokladpralin.
Den starka tilltron till ”dom”, som det dock ställs höga krav på. Varför har inte ”dom” fixat färgen på övergångsstället?
Att det finns ett starkt kulturellt tryck mot allmänt skryt och självhävdelse.
Glädjen i folks ögon i början av mars när solen för första gången sedan flera månader tittar fram. Att kaféerna har filtar på uteserveringarna. Man måste ju ”passa på”! Vi äter väl ute?
Att folk numera kan äta fransk finmat till lunch utan att reflektera över det - men när det ska firas något, då jädrar blir det sill och potatis.
Alla saker som egentligen är helt knäppa, som att en statsminister någon gång under sin regeringsperiod förväntas närvara på Allsång på Skansen och sjunga med i Fyra bugg och en coca-cola med ett leende trots att regnet öser. Eller att människor på allvar anser att ”julen är förstörd” för att SVT flyttade Kalle Anka fem minuter.
Det kanske låter futtigt, men det är ju de små sakerna i vardagen som är livet, som vi lever här, i Sverige. Vårt land.
LÄS MER: Sverige är mer än moderna värderingar
LÄS MER: Kungen är en symbol för Sverige
