I bland kan politiska ambitioner förefalla direkt illvilliga. I själva verket handlar ofta bara om en banal nonchalans. Man bryr sig helt enkelt inte om de praktiska konsekvenser som en i teorin god idé för med sig.
I miljöpolitiken blir det ofta extra tydligt. Just nu pågår exempelvis ett arbete med att uppgradera miljötillstånden för tiotusentals dammar och mindre kraftverk i Sverige, anläggningar som i många fall har över hundra år på nacken.
Det kanske kan låta som en god idé att dessa ska leva upp till moderna miljökrav. Men den praktiska konsekvensen blir att oersättliga kulturhistoriska miljöer runt om i Sverige kommer att förstöras. Staten tänker nämligen inte betala för anpassningen, eller göra undantag där så krävs. Följden blir helt enkelt att en mängd sjöar och vattendrag kommer försvinna, bli till träsk och till slut växa igen. Företrädare för kulturmiljövården har jämfört tilltaget med 1960-talets utrivning av svenska stadskärnor – nu är det landsbygdens historiska lämningar som ska skövlas och förfulas till oigenkännlighet.
Den här gången är det inte ekonomiska intressen som är pådrivande. Tvärtom innebär tilltaget en fruktansvärd kapitalförstöring när landskapet runt om i landet fördärvas. För enskilda villa- och markägare kan det innebära att deras hemmiljö helt vanställs, till stora kostnader både ekonomiskt och känslomässigt. Även den för landsbygden så viktiga besöks- och rekreationsnäringen kommer drabbas hårt av förstörelsen.
Nyligen kunde vi i GP (16/10) läsa om en nybliven sommarstugeägare som till sitt livs förskräckelse fick veta att sjön utanför huset han köpte i somras kommer att försvinna, då fördämningen som alltid funnits där rivs ur – därmed går också hans livs besparingar upp i rök.
Det är fullkomligt obegripligt om en borgerlig regering tillåter detta att ske. Regeringen har räddat de stora vattenkraftföretagen undan direktivet. Men den småskaliga vattenkraften kan inte få slängas under bussen, och med den omistliga kulturlandskap, bara för att de saknar lika starka lobbyister. Den hotande torrläggningen är i praktiken ett angrepp på vår kulturhistoria och vårt kulturlandskap. Regeringen sviker sina egna väljare om de låter det fortgå. Miljöminister Romina Pourmokhtari måste tänka om.
Medveten torrläggning är över huvud taget en märklig politik i en tid när det talas om behovet att återställa våtmarker, vilket regeringen lagt undan stora belopp till. Förklaringen till denna inkonsekvens är vanföreställningen att orörd natur skulle vara mer värdefull än det landskap människan format genom generationers slit – ett slags miljötalibanism där man medvetet vill riva ned spåren av vår civilisation. Det är sällan ens bra för naturen. I praktiken har ju även växt- och djurlivet sedan länge anpassat sig till kulturlandskapet.
Nu är det knappast regeringens vilja att förstöra våra landskap, men den måste aktivt arbeta för att motverka alla inslag av grön talibanism. Här är inte ens EU boven. Svenska myndigheter har möjlighet att ta hänsyn till kulturhistoriska värden utan att bryta mot EU:s vattendirektiv. Men de måste också välja att göra det. När tjänstemännen inte klarar att använda sitt sunda förnuft krävs det politiskt ledarskap. Det borde inte vara så svårt att landa rätt i den här frågan.
LÄS MER: Rädda landsbygden och miljön från klåfingriga byråkrater
