Jag vill ge "den lilla människans perspektiv" på det som lyfts i debattartikeln om torrläggningen av sjöar. Jag har under hela mitt vuxna liv drömt om att få tillgång till en stuga vid en sjö, och efter cirka 20 års sparande så lyckades jag förvärva en "undangömd" fastighet i södra Dalarna med ett fantastisk sjöläge invid en vacker sjö.
Jag fick tillträde till fastigheten 19 juni i år – lyckan var total!
Döm av min förvåning, och den kalldusch det innebar att dagen efter tillträdet i somras informeras av Länsstyrelsen att verksamhetsutövaren (kraftbolaget) som har tillståndet för dammen ett par kilometer från stugan, meddelat att de inte bedömer det ekonomiskt hållbart att bemöta de nya kraven, och därmed ansökt om rivningstillstånd.
När jag tittade på fastigheten varken informerades jag om, eller hade på min världskarta, att sjön kunde komma att försvinna!
För min del innebär det att den strandlinje jag drömt om i mer än 20 år, förflyttas cirka 400 meter bort, och att jag under överskådlig framtid med största sannolikhet kommer få ett vattensjukt träsk framför fastigheten.
Detta kommer, precis som debattörerna nämner, utöver den krossade drömmen också innebära att mina livsbesparingar mer eller mindre går upp i rök då myndighetsbeslut inte föranleder någon som helst ersättning.
Jag representerar bara en chockad ny ägare av en fastighet; det finns de som har en starkare lokal anknytning, och som har haft fastigheter vid dessa sjöar i generationer med historiska och kulturella aspekter utöver de ekonomiska konsekvenserna.
Det är enormt många människor som påverkas av dessa beslut. Min uppfattning är att även den lokala befolkningen (utöver mig, som ny i området) uppfattar dessa beslut som i det närmaste en blixt från klar himmel.
Har detta verkligen debatterats på ett transparent sätt?
Fredrik Lindgren
