Sluta fråga iranier om vi är ledsna över kriget. Det är fel fråga. För många handlar detta inte om sorg över att USA och Israel attackerar regimen. Det handlar om rädslan för något annat: att allt ska avbrytas för tidigt – att ännu en chans till verklig förändring ska gå förlorad.
I månader har iranier protesterat, och regimen har svarat med en brutalitet som chockat omvärlden. Tusentals har bekräftats dödade, och oberoende uppskattningar talar om tiotusentals offer . Bakom varje siffra finns en människa som krävde frihet – och betalade med sitt liv.
Det är i det ljuset man måste förstå reaktionen. När omvärlden nu talar om uranavtal, diplomati och fredssamtal låter det ansvarsfullt. Men för många iranier låter det som ett svek. Inte för att fred i sig är fel – utan för att dessa avtal gång på gång har gett Islamiska republiken Iran tid att återhämta sig, omgruppera – och fortsätta förtrycket.
De som dödats på Irans gator gjorde det inte för ett nytt avtal. De gjorde det för en revolution.
Det är därför många iranier inte ser en vapenvila som en lösning, utan som en risk. En paus nu kan innebära att samma regim, samma strukturer och samma våld återvänder – starkare än tidigare. Rädslan är enkel: att detta lämnas halvgjort.
Att världen ännu en gång nöjer sig med kompromisser, medan iranierna lämnas kvar med konsekvenserna. Att trycket minskar precis när det faktiskt kan göra skillnad.
Det är därför beklaganden känns felriktade. Det är därför fokus borde ligga någon annanstans. Frågan är inte om kriget är tragiskt – det är det alltid. Frågan är vad som händer om det stoppas utan att något förändras.
Kontrasten är tydlig. Medan regimen klamrar sig fast vid makten till varje pris, talar oppositionens röst som Reza Pahlavi om ett Iran där staten tillhör folket – inte tvärtom. Det är där hoppet ligger. Och det är därför så många iranier inte ber om ursäkt för kriget. De ber om något annat: Att världen denna gång inte stannar halvvägs.
Kaveh Khodakaram överläkare Sahlgrenska
