Nuvarande tolkning av EU:s vattendirektiv hotar torrlägga tusentals av Sveriges sjöar. En aktuell promemoria från klimat- och näringslivsdepartementet räddar endast några av de sjöar som står på torrläggningslistan. Nu måste regeringen se till att rädda sjöarna och sätta stopp för rivningshysterin.
EU:s vattendirektiv innebär att vattenmiljön i ett vattendrag ska återställas till den ursprungliga om det är lämpligt. I Sverige finns någonstans kring 10 000 konstgjorda sjöar, vilka ofta är hundratals år gamla och med tiden har blivit en naturlig del av landskapet. Alla utom 1 000 – 2 000 av dessa ligger i farozonen, när länsstyrelserna och havs- och vattenmyndigheten vill återställa vattenmiljöerna.
När en fördämning rivs och vattenståndet sänks flera meter, försvinner sjöarna såsom vi känner dem i dag. Husägare som i generationer har bott i närheten av sjöarna får se sin närmiljö förstöras och fastighetsvärdena utraderade. Det är stor skillnad på att ha en sjö att bada i, fiska i och åka båt på jämfört med att efter vattensänkningen få en bäck ett par kilometer bort. En tomt med sjökontakt tappar någonstans mellan halva och tre fjärdedelar av sitt värde.
Obehaglig överraskning
Om du har en sjö i din närhet, tar du förmodligen sjön för given och står inför en obehaglig överraskning om den står på myndigheternas torrläggningslista. Uppdämda sjöar förekommer från Skåne i söder till Norrbotten i norr. Sjöar kan ha dämts upp för vattenkraftverk, vattenförsörjning, översvämningsskydd, brandbekämpning, odling av fisk med mera. De konstgjorda sjöarnas ekosystem är typiska för sjöar och när fördämningarna – som alternativ till en miljöprövning - rivs och sjöarna töms försvinner stora naturvärden. Bruksmiljöer med höga kulturvärden går också förlorade, vilket går stick i stäv med att minsta förändring av dessa tidigare skulle ha varit svår att genomföra.
Man skulle kunna tro att myndigheterna i övriga EU-länder och Norge som också omfattas av vattendirektivet, agerar på motsvarande sätt. Den bild som framtonar är dock att svenska myndigheter förefaller fara fram hårdare än sina utländska motsvarigheter. Man kommer osökt att tänka på 60-talets rivningshysteri, då många gamla stadskärnor jämnades med marken, där allmänheten började opponera sig först år 1971 vid almstriden i Kungsträdgården i Stockholm, men då var mycket redan jämnat med marken.
Riksdagen och regeringen behöver därför ändra vattentjänstförordningen så att sjöar och dammar bevaras med hänsyn till fastighetsvärden, boende- och närmiljö, nuvarande naturvärden, friluftsliv samt kulturmiljö
Det finns dock möjlighet till undantag i vattendirektivet när vattenkraften, kulturmiljön och sjöarna är värdefulla. Något som i teorin skulle kunna rädda sjöar, men inte sker i praktiken då myndigheterna prioriterar att svagsimmande fiskar ska kunna passera nuvarande vandringshinder. När fördämningar rivs, sjunker vattennivån med flera meter, vilket medför att sjöarna försvinner. Rivningarna riskerar i förlängningen drabba inte bara sjöar med vattenkraftverk utan även sjöar som saknar vattenkraftverk, vilket är än allvarligare då dessa sjöar inte ger energiintäkter som kan finansiera fisktrappor och miljöbedömningar. Ett nytt tillstånd med miljöbedömningar och långa fisktrappor kostar miljonbelopp. För det mesta är det billigast att riva fördämningen.
Långt från städerna
Några sjöar kommer att kunna skonas om förslagen i en ny promemoria vid Klimat- och näringslivsdepartementet går igenom. Detta då det vid dessa fördämningar finns lite större vattenkraftverk, som föreslagen lagstiftning kan rädda. Resterande 8 000–9 000 sjöar som saknar vattenkraftverk eller har små vattenkraftverk står dock alltjämt på myndigheternas torrläggningslista. För det mesta är dessa sjöar små och medelstora samt ligger långt från de större städerna och har kanske upp till något tiotal berörda närboende per sjö. Något som minskar den mediala uppmärksamheten och ökar möjligheten till utrivning av respektive sjö. I teorin skulle närboende med markägarens goda minne möjligen kunna ta över fördämningarna, men att lösa de juridiska knutarna och finansiera kostnaden för miljötillstånd och fisktrappor för att få behålla sjöarna, är oerhört svårt.
Riksdagen och regeringen behöver därför ändra vattentjänstförordningen så att sjöar och dammar bevaras med hänsyn till fastighetsvärden, boende- och närmiljö, nuvarande naturvärden, friluftsliv samt kulturmiljö. Dagens huvudlösa torrläggning måste stoppas.
Ulf Stenberg, chefsjurist, Villaägarnas Riksförbund
Jonathan Lindgren, samhällspolitisk expert Villaägarnas Riksförbund
