Denna valrörelse har i större utsträckning än tidigare präglats av varningar för vad som händer med svensk demokrati om de borgerliga skulle vinna.
Varningen konkretiseras sällan. Det har bara hetat att en potentiell M/KD-regering skulle behöva förhandla med SD, vilket i sig skulle innebära en fara för demokratin med tanke på vad SD skulle kräva av en borgerlig regering. Den tidigare statsministern Stefan Löfven hävdade det under valrörelsens sista vecka. Och han är inte ensam om det.
Ingen potentiell regering bör förstås vara ställd ovan kritik. Men just varningen, att en borgerlig regering skulle utgöra ett hot mot demokratin, är det som är det enda odemokratiska i sammanhanget. Det är nämligen en tom anklagelse, ett valrörelseknep som innebär att allt annat än en röst på de rödgröna innebär utgör en röst mot den svenska demokratin.
Att vara vaksam över hälsotillståndet i vår demokrati är viktigt. Oavsett hur stabilt ett land är kan det demokratiska systemet inte tas för givet. Just därför är det så farligt att lättvindigt larma om att demokratin är i fara. Används varningen instrumentellt, för att skrämma väljare och mobilisera röster, så betyder varningen mindre när det väl är skarpt läge.
Alldeles oavsett vem som vann valet bör vi uppehålla oss en stund vid det som har blivit valrörelsens huvudtema: Oviljan (eller oförmågan?) att stanna upp vid det konkreta; de politiska vägvalen och dess fördelar och nackdelar. Frågor som vården, ekonomin, inflationen, säkerhetsläget i Europa och de skenande konsumentpriserna har pliktskyldig avhandlats.
I stället har vi fått bevittna en upptagenhet med att porträttera valet som ett slag mellan gott och ont, anständigheten och det oanständiga, för eller emot demokratin. Detta trots att det knappast saknas allvarliga samhällsproblem som våra politiker behöver åtgärda.
Det här har inte varit någon bra valrörelse. Skälen är många och viljan att göra det till en kamp om för eller emot demokratin är inte det enda. En annan bidragande orsak är att de debatter som har ägt rum i både SVT och Tv4 har varit andefattiga och allt annat än informativa.
Själva formatet – korta replikskiften från stressade politiker – tar fram det sämsta ur dem. All form av argumentation skalas ned till de mest basala oneliners. Vem kan respektera partiledarna när deras budskap reduceras till inövade repliker och klatschiga retoriska örfilar.
Kanske finns det en koppling mellan det ödesmättade greppet, att varna för att demokratin är i fara med en borgerlig regering, och att det politiska samtalet har blivit mer förenklat. Den hastiga och aggressiva envägskommunikation som vi har blivit vittne till, inte bara i Tv-debatterna utan även på Twitter (där många politiker är aktiva), befrämjar anklagelser, på bekostnad av resonerande politiska samtal.
Hur det politiska samtalet förs är viktigt eftersom det i så stor utsträckning får representera vad politik innebär för väljarna. Hur man behandlar politiska motståndare samt vilken roll resonemang och argument får i politiska debatter spelar roll.
Väljarna tar intryck. Politiker sätter nivån; de ska agera föredömen, utmärka sig som ledare och tänkare. Men om de självmant väljer de skamligaste knepen, spelar på rädsla och dessutom förväntas kasta skit i kaotiska dueller så tappar de väljarnas förtroende. Låt den här valrörelsen gå till historien som lågvattenmärket som fick det att vända. Sverige förtjänar bättre.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
