Så blev de äntligen fria. De svenska medborgarna Johan Floderus och Saeed Azizi, som suttit fängslade i Iran i två år respektive sex månader. Detta skedde med hjälp av en fångutväxling i helgen, där den i Sverige för folkrättsbrott dömde Hamid Noury återlämnades till Iran. Noury har suttit fängslad i Sverige i fem år.
Hamid Noury, som jobbat för den iranska regimen, medverkade till tusentals fångars död i Iran på 1980-talet. Man kan förstås ifrågasätta det moraliska i att släppa honom fri. Men svenska staten har i första hand ansvar för sina egna medborgare. Den unge diplomaten Floderus och den cancersjuke Azizi hade riskerat att bli kvar i iranskt fängelse för överskådlig tid om inte regeringen agerat. Den sistnämnde hade troligen inte överlevt det. Iranska fängelser är gjorda för att bryta ned människor.
Floderus och Azizi var i praktiken tagna som gisslan. Allt tyder på att de greps som ett svar på fängslandet av Noury. Detta till skillnad från forskaren vid Karolinska Institutet i Stockholm, Ahmadreza Djalali, som suttit fängslad i Iran längre och som regimen i Teheran inte erkänner som svensk medborgare eftersom han blev det först efter att han gripits. Iran vägrar att lämna ut Djalali trots starka påtryckningar.
Fångutväxlingen och den iranska gisslandiplomatin kastar ljus på det problematiska i att Sverige att Sverige börjat tillämpa så kallad ”universell jurisdiktion”, det vill säga möjligheten att väcka åtal mot andra länders medborgare för brott begångna i andra länder. Detta även när inga svenska medborgare varit inblandade.
Föreställningen att Sverige skulle kunna skipa internationell rättvisa på egen hand är i sig naiv och symptomatisk för den bristande realism som präglat vårt land de senaste decennierna. Men att denna idén blev till lag har fått konsekvenser på rikigt. Hamid Noury lurades till Sverige av sina motståndare just för att bli dömd.
Sverige är för svagt och litet för att kunna sätta makt bakom orden. De svenska lagstiftarna verkar helt ha glömt bort att rättskipningen ytterst vilar på svenska statens våldsmonopol – en kraft som av naturliga skäl inte sträcker sig till Iran.
Inte ens världens mäktigaste militärmakt – USA – har hemfallit åt illusionen att rättskipning och makt inte hänger samman. USA har flera gånger utväxlat fångar med skurkstater.
Många stater förhandlar inte med terrorister vid gisslansituationer. I stället brukar målet vara att frita gisslan och i många fall döda terroristerna. Det avhåller terrorister från att ta gisslan. Med skurkstater förhåller det sig annorlunda. Dels är det svårt att frita gisslan som hålls av främmande makt på sitt territorium. Dels går det inte att använda våld i en sådan situation utan att skapa en mellanstatlig konflikt, i värsta fall krig.
Självfallet kan man sätta press på ett land som Iran. Men Sverige har inte de muskler som krävs. I så fall måste EU eller helst och EU och USA gå samman. Det är dock inte säkert ett antal frihetsberövade individer anses väga tillräckligt tungt för att skärpa internationella spänningar. Det är inte ens säkert att ökat tryck skulle hjälpa i ett läge där Iran är uppbackat av Ryssland och Kina. Nästa gång kan det för övrigt vara något av dessa länder som fängslar svenska medborgare som svar på att en svensk domstol dömt en rysk eller kinesisk medborgare för brott begångna utomlands.
Faktum är att Sverige borde erkänna att det var ett misstag att utvidga antalet brott som ska kunna räknas in under ”universell jurisdiktion” i svenska domstolar. Detta lagutrymme bör bara användas i undantagsfall och frågan är om det ska användas alls. Det är nämligen inte rimligt att svenska domstolar – som är fristående från regeringen – ska kunna fatta beslut som får stora utrikespolitiska konsekvenser eller sätter svenska medborgare utomlands i fara. Om låt oss säga en general från ett annat NATO-land som Turkiet eller USA ställdes inför rätta för krigsbrott skulle Sverige dessutom hamna i en svår diplomatisk kris som kan underminera rikets säkerhet. Juridiken kan i sådana fall inte tillåtas klampa in på politikens område.
Det är rimligare att den här typen av fall överlåts till FN:s internationella domstol i Haag som kan backas upp av fler länder och att en internationell efterlysning sker innan gripandet. Ytterst måste vi dock acceptera att det inte existerar någon internationell rättvisa. Våra moraliska principer kan vi bara upprätthålla så länge vi också har muskler att sätta kraft bakom orden.
