Ska Sverige släppa den här nyligen livstidsdömde iraniern Hamid Noury, medskyldig till tusentals fångars död i Teheran på 1980-talet, i utbyte mot att Iran släpper de två svenskar – en forskare och en diplomat – som sitter oskyldigt fängslade av mullorna och riskerar både tortyr och avrättning? Ja, tyvärr. Det menar Linda Jerneck på Expressens ledarsida (27/12), även om hon betraktar det som ett nödvändigt ont att ge efter för Irans kidnappningsdiplomati. Hon har en poäng.
Precis som Jerneck skriver brukar stater inte förhandla med terroristgrupper i gisslansituationer, eftersom det skulle ge signalen att det lönar sig att ta gisslan. Men med stater förhåller sig det annorlunda. De är helt enkelt svårare att komma åt och har många verktyg att ta till. Inget tyder på att regimen i Iran skulle upphöra med detta. Belgien genomförde förra våren en ”fångutväxling” med just Iran. USA och Israel har flera gånger gjort upp med skurkstater på liknande sätt.
Realpolitiska resonemang av det här slaget brukar anklagas för att vara cyniska. Men svenska staten har i första hand ett ansvar gentemot sina egna medborgare. Det är långt i från någon moralisk självklarhet i att offra de två svenska medborgare som sitter fängslade i Iran för den högre principen om universell rättvisa. Vad är egentligen mest cyniskt här? Att hålla på principerna och blunda för konsekvenserna? Eller att kompromissa och rädda livet på gisslan i utbyte mot att en redan dömd förbrytare skickas tillbaka till sina uppdragsgivare i Iran?
Fallet sätter fingret på ett inbyggt problem så kallad ”universell jurisdiktion”. Det vill säga möjligheten att väcka åtal för brott som begåtts i ett annat land av andra länders medborgare. Den möjligheten har bara funnits i Sverige under en begränsad tid och rör främst allvarliga brott som folkrättsbrott. Tanken är att det finns vissa brott mot universella mänskliga rättigheter som man ska kunna dömas för även om brotten var lagliga i landet de begicks. Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget mot ledande nazister brukar användas som förebild.
Det kan låta rimligt att moralen är gränslös. Men idén fördunklar kopplingen mellan juridisk lagstiftning och politisk makt. Nazistledarna kunde dömas för att de var tillfångatagna och Nazityskland i grunden var besegrat.
En domstol utan polis är ganska meningslös. Utan makt bakom orden hamnar man lätt i den situation Sverige hamnat i nu. En utländsk regim, i det här fallet Iran, betraktar Sveriges agerande som en aggression och svarar med samma mynt.
Det brukade sägas att USA är världens polis. Men världen är i allt väsentligt anarkistisk, det vill säga uppdelad mellan stater med mer eller mindre anständiga styren. USA dominerar förvisso. Men dominansen har minskat de senaste decennierna och få tror längre att det går att inrätta en liberal världsordning med tvångsmakt.
Utopin om en enhetlig världsordning har gradvis ersatts med maktbalanstänkande. USA har för övrigt självt aldrig accepterat idén om universell jurisdiktion. Amerikanska soldater ska inte kunna dömas utomlands. Länder som själva deltar aktivt i globala konflikter har närmare till insikten att juridik mer hänger samman med makt och politik än moral.
Betyder det att Sverige ska upphöra med att åtala icke-medborgare för allvarliga brott som begåtts utanför rikets gränser? Inte nödvändigtvis. Men sådana beslut bör kanske betraktas som politiska snarare än strikt moralisk-juridiska. För de kommer att få politiska konsekvenser. Sverige har utvidgat antalet brott som kan dömas inom ”universell jurisdiktion” utan att riktigt se problemet. Men vad händer om exempelvis en svensk domstol beslutar att åtala en turkisk general för krigsbrott eller liknande övergrepp? Eller för den delen en amerikansk general?
I fallet Noury lurades han till Sverige av exiliranier som gillrat en fälla. Därmed kunde han inte bara åtalas utan även dömas här. Det går att tänka sig olika internationella aktörer som med varierande skäl försöker rigga situationer som försätter Sverige i besvärliga situationer.
Vi kommer kanske upptäcka att det är komplicerat för ett litet land utan muskler att vara världens samvete, i alla fall när ord ska omsättas till handling.
