För ett par år sedan var det vanligt med uppror och öppna brev från Sveriges kulturelit. Rubriker som ”174 kulturpersonligheter: Stoppa intoleransen i Sverige” var ständigt återkommande. Det var lite tramsigt, men också harmlöst.
Värre är det med de akademikeruppror som tycks bli vanligare. Exempelvis det som publicerades på GP:s debattsida på onsdagen.
Det rör sig om det förtalsmål som pågår mot Ann-Sofie Hermansson, tidigare kommunstyrelsens ordförande i Göteborg (S), nu renhållningsarbetare och fristående kolumnist på denna ledarsida. I korthet handlar det om att hon kallat Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, som har bakgrund i organisationen Muslimska mänskliga rättighetskommittén, för ”extremister”. Tingsrätten menade att det inte finns något bestämt innehåll i sådana värdeomdömen.
Nu är fallet uppe i hovrätten. Och det måste bli fällande dom mot Hermansson, anser akademikerna, annars är det tveksamt om muslimer i Sverige kan arbeta med mänskliga rättigheter utan att bli ”demoniserade och förtalade”.
LÄS MER: Akademiskt maktmissbruk
Argumentationen är lika platt som den är löjlig. Ordet ”extremist” används i debatten hela tiden. Det är ett ord man kan ha olika åsikter om och ingenting som ska avgöras i domstol.
Inte heller är man mer kvalificerad att uttala sig om detta för att man har en akademisk titel, som forskarna verkar tro.
Socialt arbete, ekonomisk historia, genusvetenskap, medievetenskap, stadsplanering. Det är några av de forskningsfält som debattörerna är verksamma inom. Tanken med att rada upp titlarna, trots att många av dem handlar om ämnen som knappast är relevanta för sakfrågan, är att läsaren ska inges en känsla av detta är en samlad vetenskaplig och faktabaserad bedömning. Docenterna och professorerna har talat. 32 stycken dessutom.
Men någon samlad vetenskaplig bedömning rör det sig givetvis inte om. Denna debattartikel handlar om vanlig opinionsbildning. Och de är inte ensamma om att använda den taktiken. Vad sägs om 102 forskare: ”Stoppa den nya utlänningslagen” eller 171 forskare: ”Vi vuxna bör också klimatprotestera” (DN 25/9 2019).
Akademiker har givetvis också yttrandefrihet. Men när det gäller debatter där sakkunskaperna inte är det som motiverar debattinlägget, utan rena politiska åsikter, vore det mer smakfullt om de skrev under som privatpersoner i stället för att trycka upp forskartiteln i nyllet på läsaren. När det är expertkunskaperna som motiverar debattinlägget är det en annan sak.
Den som har en akademisk titel har ägnat mycket tid åt att forska inom ett specifikt ämne och kommer därför i bästa fall att fälla kvalificerade uttalanden på just det området. Det är dock inte en kvalitetsstämpel för att ens allmänna politiska åsikter är av särskilt hög relevans.
Dessa uppror är en form av auktoritetsmissbruk. Det kan skada allmänhetens förtroende för universiteten. Risken är att folk får intrycket att akademin är att likställa med en politisk tankesmedja där skattefinansierade aktivister bedriver opinionsbildning.
LÄS MER: Vad kan genusvetarna lära oss om klimatet?
LÄS MER: Extremister är vi snart allihopa
