Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Fatima Doubakil, en av målsägandena i rättegången mot Ann-Sofie Hermansson, har länge varit aktiv i offentligheten. Här som företrädare för det så kallade Hijabuppropet 2013. 

 Bild: ANDERS WIKLUND / TT
Fatima Doubakil, en av målsägandena i rättegången mot Ann-Sofie Hermansson, har länge varit aktiv i offentligheten. Här som företrädare för det så kallade Hijabuppropet 2013. Bild: ANDERS WIKLUND / TT

Håkan Boström: Extremister är vi snart allihopa

Göteborgs tidigare kommunalråd, Ann-Sofie Hermansson, hade goda skäl att kalla de som nu stämt henne för extremister. Samtidigt har anklagelser om extremism blivit så vanligt att etiketten förlorat mycket av sin betydelse. Offentligheten skulle må bra av mer precision.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Bakgrunden till den pågående rättegången mot Göteborgs tidigare kommunalråd, Ann-Sofie Hermansson, (numera ,bland annat, fristående kolumnist på denna ledarsida) torde vara välkänd för de flesta läsare. Hermansson är inte åtalad utan stämd för grovt förtal av Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi ­– aktiva i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK).

Detta med anledning av att Hermansson i ett blogginlägg för två år sedan benämnde målsäganden "extremister” i vilket hon jämförde även jämförde den islamistiska extremismen med andra totalitära läror som fascism, nazism och kommunism. Blogginlägget var i sin tur ett försöka att motivera varför Göteborgs Stad ställde in det panelsamtal som skulle arrangeras i anslutning till filmvisningen av ”Burka Songs 2.0” våren 2018.

Man kan ha olika åsikter om vad MMRK ”egentligen” står för. Kritikerna menar att de är islamister. Det är helt klart ingen liberal organisation i demokratins mittfåra. Doubakil och Abdullahi argumenterade för några år sedan emot en kriminalisering av de jihadister som åkt ned för att kriga i Syrien. De hävdade då att en sådan lagstiftning skulle innebära ”ytterligare stigmatisering av svenska muslimer” (Aftonbladet 26/8 2014). De har även kritiserat arbetet mot hedersvåld och bjudit in den terrordömde Munir Awad som talare.

Dessa uppgifter betyder i sig inte att MMRK inte skulle få verka och sprida sitt budskap. Göteborgs Stad ville inte stå värd för arrangemanget för att man ansåg att de skulle få stå oemotsagda, det skulle bli för ensidigt. En rimlig hållning. Motsvarande extrema eller radikala krafter på högerkanten hade inte ens blivit tillfrågade.

På samma sätt som MMRK ska få föra ut sitt budskap, oavsett om det är extremt så länge det håller sig inom rådande lagstiftning, måste det även vara tillåtet att framföra kritik mot dem och deras representanter, även hård kritik. I dagens svenska offentlighet får det nästan anses ha blivit legio att kalla någon ”extremist” och liknande. Vänsterpartiledaren talar regelbundet om ”de blåbruna” när han beskriver den samlade högeroppositionen i Sverige, med tydliga anspelningar på nazism. Det är förstås en grov överdrift, grundlöst skulle många hävda. Olämpligt men inte olagligt. Det främsta resultatet är nog inte så mycket sårade känslor som en upplösning av ordens betydelse.

Vem som är extremist beror delvis på var man själv står. Ordet är ju genuint relativt. Möjligen kan man hävda att en extrem åsikt är detsamma som en från mittfåran starkt avvikande åsikt, oavsett innehåll. Men i praktiken handlar ju etiketten om ett avståndstagande. Och det är fullt legitimt att ta avstånd från åsikter man inte gillar. Då är det mer olyckligt att även ord som fascist, kommunist, islamist och nazist förlorat mycket av sin analytiska skärpa.

Vi borde nog lite till mans hålla igen med användandet av hyperboler (överdrifter) i offentligheten. Att det gått inflation i extremistanklagelserna har knappat gynnat demokratin. Men det betyder inte att den offentliga debatten ska regleras i domstol, åtminstone så länge vi talar om generaliserande negativa omdömen snarare än grova personliga påhopp. I viss mån bör man även ta hänsyn till om den som anklagas är en offentlig person med goda möjligheter att försvara sig. Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi har själva inte varit särskilt återhållsamma med att slänga ur sig grova beskyllningar, som när de anklagade dåvarande Expressenkrönikören Sakine Madon för att torgföra ”rasistiska problemformuleringar” just för att hon kritiserade islamisters anspråk på att företräda alla muslimer (Expressen 6/10 2014).

Det är förvisso svårt att inte sätta etiketter på meningsmotståndare. Det hör så att säga till det politiska språket att förtydliga egna och andras positioner. Det sker lätt på bekostnad av precision. Ann-Sofie Hermansson uttalade sig i egenskap av politiker. Inte minst var Hermansson ute efter att ”avslöja” den falska retorik som det islamistiska lägret använder sig av, där man försöker utmåla sig som offer och talar om ”mänskliga rättigheter” i sammanhang där agendan är allt annat än liberal – något den extrema vänstern ägnat sig åt i decennier.

Allt talar för att Hermansson frias. Motsatsen vore allvarlig. Folkvalda bör ha en långtgående yttrandefrihet. Den här typen av diskussioner, liksom kritiken av dem, hör hemma i offentligheten, inte i domstol.

Hermansson hade fog för sitt språkbruk. Det betyder inte att vi som deltar i det offentliga samtalet inte kan anstränga oss mer för att gå djupare i kritiken och förklara varför vi anser att vissa åsikter och världsbilder är negativa. En etikett säger nämligen snart ingenting alls.