Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Akademiskt maktmissbruk

Vill akademiker bli tagna på allvar i den offentliga debatten om migration måste de i alla fall ge sken av att förstå politikens realiteter.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den socialdemokratiska regeringen har föreslagit en rad ändringar i utlänningslagen. Uppehållstillstånd som ges till skyddsbehövande ska som huvudregel vara tidsbegränsade. En vuxen person som har tillfällig rätt att vistas i Sverige och får en särskild anknytning till Sverige kan dock få permanent uppehållstillstånd om omständigheterna är ”särskilt ömmande”.

I vissa fall innebär den nya lagen en ökad reglering av invandringen och i vissa avseenden motsatsen.

Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson menar att Sverige, med lagändringen, tar ett steg närmare en ”långsiktig hållbar migrationspolitik”. Det är lite av en överdrift. I botten finns fortfarande samma gamla grundprinciper för migrationspolitiken som gynnar de som har ork, medel och möjlighet att fysiskt ta sig till Sverige. Det vill säga: En, gentemot skyddsbehövande, orättvis ordning som samtidigt omöjliggör långsiktig planering från svenskt håll.

Läs mer: Dags för en ny svensk migrationspolitik

Läs mer: Lär av Australiens migrationspolitik

Trots detta är propositionen, som riksdagen snart ska rösta om, ett tecken på att Socialdemokraterna vrider politiken mot något mer långsiktigt gångbart.

Alla är inte positiva. I en debattartikel signerad av 102 akademiker som publicerades på GP:s debattsida hävdas att den nya utlänningslagen kommer att få ”allvarliga effekter” för det svenska samhället. Exakt vad det innebär för samhället i stort preciseras inte, trots debattextens ordrikedom. Merparten av argumenten handlar om hur den nya utlänningslagen specifikt drabbar de som vill stanna i Sverige, men av olika skäl inte har rätt till det.

Artikelförfattarna hävdar även tvärsäkert att den nya lagen kommer att misslyckas. Detta har minsann forskningen konstaterat. Det är rätt uppenbart för dessa 102 personer att all politik som skulle innebära en mer reglerad, och därmed minskad, invandring ”enligt forskningen” kommer misslyckas medan all politik som innebär en ökad invandring får rätt av forskningen.

Detta är inte akademiker som bidrar med sina omfattande lärdomar till det allmänna kunskapsläget, detta är aktivister som brukar akademiska titlar och slarvig hänvisning till ospecificerad forskning för att ge understöd för en partsinlaga.

Att en utvisning drabbar den som utvisas är självklart. Personen ifråga önskar inte vara i sitt hemland. Men all politik handlar om prioriteringar och att väga samman och fatta beslut i en rad dilemman. Migrationspolitiken är inget undantag. Vissa aspekter rör asylsökandes behov, andra rent statsfinansiella, en del berör kommunal mottagandekapacitet. Migrationspolitik måste som politikområde behandlas som en helhet.

Men nästan mer intressant än sakinnehållet är själva formatet.

Att 102 akademiker skriver något tillsammans är förstås en sorts maktdemonstration – inte minst mot kollegor som inte skrivit under. Yngre förmågor får tillfälle att synas i mer seniora kollegors sällskap. För de som antingen tackat nej till att skriva under eller inte tillfrågats blir det också en uppdelning inom akademin: De som är för det goda respektive det hjärtlösa.

Det är något oerhört oakademiskt med massunderskrifter. Var och en av undertecknarna avsäger sig möjligheten att avvika på någon punkt eller hitta nyanser i politiken. Och om det nu är så att forskningen visat att den nya lagen på förhand är misslyckad – vad är poängen med folkvalda som fattar politiska beslut om nu forskningen redan sitter på facit?

De brukar sina akademiska titlar i en politisk fråga som har betydligt mer långtgående politiska konsekvenser än vad undertecknarna ger sken av.

Sverige har ett ohanterligt segregationsproblem, hundratusentals personer som lever i närmast permanent utanförskap med allt vad det innebär gällande höga kostnader för försörjning och mottagande. Den naturliga kapaciteten att absorbera ny befolkning har satts ur spel. Allt detta och mycket mer motiverar en långsiktigt mer restriktiv och förutsägbar migrationspolitik. Men inget av detta berörs i texten. Det är som att deras verklighet är radikalt annorlunda än den som resten av landets befolkning lever i.