Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Konstepidemin i centrala Göteborg.  Bild: AnnaCarin Isaksson
Konstepidemin i centrala Göteborg. Bild: AnnaCarin Isaksson

Håkan Boström: Låga hyror är det bästa kulturstödet

Göteborg har ett rikt kulturliv som staden bör slå vakt om. Det görs bäst genom att goda förutsättningar för eget skapande och ansvarstagande. Fasta spelregler som inte slår sönder fungerande verksamheter är a och o.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Ett levande konst- och kulturliv bidrar på många sätt till en attraktiv stad. Men det är inte alltid som konst- och kulturutövare har så lätt att få ekonomi i sin verksamhet. Det gäller kanske i synnerhet i ett land med höga levnadsomkostnader som vårt eget. Därför har det länge funnits en vilja från det offentliga att gå in och stötta konstnärlig verksamhet.

Göteborg har en rik tradition på området. Decennierna runt förra sekelskiftet gav en rad förmögna göteborgare stora donationer i syfte att omvandla Göteborg till en kulturstad. Donatorerna kom från samma kretsar som satt i fullmäktige och det var staden som bestämde hur medlen skulle förvaltas. Under 1900-talet tog kommunen efter hand över rollen som understödjare och i dag finns en mängd kulturbidrag att söka.

Ett av de rimligaste sätten för det offentliga att stödja kulturlivet är att tillhandahålla billiga lokaler. Fördelen – jämfört med direkta verksamhetsstöd – är att det är förhållandevis enkelt och motverkar risken för politisk styrning. Den senare risken är alltid överhängande med skattefinansierad kultur, inte så att politiker direkt lägger sig i vad som produceras, utan att det indirekt sker en begränsning när kulturutövare tvingas anpassa sig till en mängd regelverk.

Frågan har aktualiserats i Göteborg sedan bland annat kulturcentret Konstepidemin – som samlar ett hundratal fristående kulturutövare i det före detta epidemisjukhuset i närheten av Linnéplatsen – hotas av kraftigt höjda hyror. Bakgrunden är att byggnaderna är eftersatta, på grund av ett märkligt utformat avtal där hyresgästerna själva skulle sköta underhållet. Att något behöver göras är fullt förståeligt. Däremot borde staden – i detta fall fastighetsförvaltningen – kunna hitta en lösning som inte innebär att en fungerande och framgångsrik verksamhet slås sönder. Kontinuitet och stabila villkor är trots allt en central del i att skapa goda villkor för kulturutövare.

Allt skapande, kulturellt såväl som konstnärligt, förutsätter rätten att misslyckas – det vill säga ett risktagande. Det är precis som med forskning omöjligt att på förhand säga vilka konstutövare som kommer vinna ett större erkännande eller bidra med kvalitet. Åtminstone om konsten ska vara nyskapande. Av detta skäl fungerar dock inte den vanliga marknadsmodellen för konst, om den inte kompletteras med mecenater och i ett högskattesamhälle blir stat och kommun den viktigaste bidragsgivaren.

Det handlar inte om att tillhandahålla någon lyx från skattebetalarnas sida. Att låta kulturutövare hyra offentliga lokaler – speciellt då kulturhistoriska miljöer som förvaltas av staden – är ett relativt billigt och ändamålsenligt sätt att stödja kulturen. Dessutom innebär stödformen att verksamheten i övrigt bör bära sig själv.

Visst kan man tänka sig olika modeller där kulturutövare söker bidrag för att betala mer eller mindre marknadsmässiga hyror hos staden, men det innebär i praktiken både mer byråkrati och en mycket mer långtgående styrning. Sådana modeller skapar även rundgång – välkänt i universitetsvärlden där Statens olika fastighetsbolag ofta tar tillbaka vad samma stat gett till forskningen.

Bäst är förstås om det finns tillgång på billiga lokaler utan subventioner. Det är välkänt att Berlin under flera decennier efter murens fall fick en kreativ skjuts av denna anledning. Men det är samtidigt något av en anomali. Hyrorna tenderar att stiga i attraktiva städer. Även Göteborg har haft en relativt god tillgång till lokaler med låga hyror. Men en verksamhet som Konstepidemin bygger på samverkanseffekter. Man kan inte bara sprida ut och byta ut verksamheten utan att den tar skada.

Tanken med den nya generella modell för hyressättning, där det ska finnas tre nivåer av subventionering, som Göteborgs stad ska införa är det i stort sett inget fel på. Men Konstepidemin omfattas inte av denna på grund av sin storlek. Det vore dock rimligt att hitta en lösning på Konstepidemins problem utifrån denna modell som båda parter kan leva med – även om det inte skulle gå att tillämpa beräkningen rakt av.

Att den kommunala byråkratin vill ha någon form av enhetlighet i stället för dagens lappverk är förståeligt. Men verkligheten är inte enhetlig. Man bör vara medveten om att all verksamhet inte passar in i samma mall och framför allt att skapande verksamhet växer fram organiskt. Man kan inte hela tiden hålla på och förändra villkoren och när det sker bör det finnas ett stort utrymme för övergångslösningar. Inget av detta verkar ha fungerat i fallet Konstepidemin.