På bänken framför mig sitter en skylt. Skylten upplyser mig om att det här är en ”pratbänk”. Det är alltså inte vilken bänk som helst. ”Sitt gärna här om du tycker det vore trevligt att prata med någon. Här är några förslag på pratämnen: Vad tänker du på? Vad mår du bra av? Hitta tre saker ni har gemensamt.”
Jag har ännu inte sett någon prata på pratbänken. Kanske för att vuxna människor inte vill bli instruerade, som om de vore barn – hur, med vem och om vad de ska prata om. Inte ens barn är särskilt förtjusta i sådana anvisningar. Det är väl också troligt att den som är tillräckligt spontan för att börja prata med främlingar – och en annan göteborgare är ju det – inte behöver en särskild pratbänk.
Den här typen av mjukauktoritära pekpinnar signerade Göteborgs stad har dykt upp lite varstans. Effekten blir nog mest att folk ryggar tillbaka. Som uppmaningarna att ”ta plats” på de ställen där stadens tjänstemän bestämt att det ska var ”lite mysigt” i offentligheten.
Samvaro och trivsel låter sig sällan kommenderas fram. Ändå är det just det Göteborgs stad håller på med. Uppenbarligen med självbilden att man gör något progressivt och mjukt. Men tilltalet är snarare nedlåtande. Det är inte så man talar med en människa i ögonhöjd.
Spontanitet, medmänsklighet och initiativförmåga kan bara uppstå om man ger människor frihet. Med den friheten kan det mest ruffiga kvarter bli levande, ofta står det i omvänd proportion till antalet offentliga pekpinnar.
Initiativet måste komma underifrån. Småföretagare som driver krogar, restauranger och barer är i regel betydligt skickligare på att skapa god stämning än kommunens byråkrater. De lever inte sällan med sina kunder. De kan anpassa sig. Vill kommunen göra något för att skapa en mer spontan och levande stad kan man börja med att sluta lägga käppar i hjulet för stans krögare och handlare, som det huvudlösa beslutet att tvinga fram rivning av uteserveringar. Eller nu senast beslutet att chockhöja hyrorna för torghandel (GP 6/6). Vill man gynna annat än kommersiell verksamhet kan man förstås stödja ideella initiativ - men idéerna kan inte komma från kommunhuset. Det offentligas huvuduppgift är att göra medborgarna kapabla att lösa sådant själva.
Fria, vuxna, civiliserade medborgare vet vad de vill eller kan ta reda på det tillsammans. De behöver ingen dagisfröken som säger åt dem hur de ska leva.
