”See you in court!”. Det var budskapet som klimatorganisationen Aurora skickade till regeringen i våras. Deras brev innehöll ett krav på att Sverige ska leva upp till miljömålen. Om det inte sker, skrev organisationen, kunde staten räkna med att bli stämd i domstol. Dåvarande miljöminister Annika Strandhäll (S) svarade att hon inte höll med om kritiken.
Sagt och gjort. I fredags förra veckan lämnade klimataktivisterna in en stämningsansökan till Stockholms tingsrätt. De menar att den svenska staten bryter mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) eftersom den globala uppvärmningen i framtiden hotar människors liv och hälsa. I flera andra länder, däribland Tyskland och Nederländerna, har liknande domstolsprocesser skett, till klimataktivisternas fördel. I fjol kom högsta domstolen i Tyskland fram till att landets klimatlagstiftning inte var tillräckligt ambitiös och inte tog tillräcklig hänsyn till framtida generationer.
Det är inte svårt att förstå aktivisternas frustration. Särskilt i år, när Tyskland återstartar kolkraftverk på löpande band för att kompensera den uteblivna ryska gasen. Det saknas inte miljöproblem att ta tag i. Det är också helt rätt att ställa politikerna mot väggen. De kan inte lova en sak och samtidigt göra en annan.
Men metoden – att stämma staten – är ändå fel. På ett sätt är det deprimerande. Här har vi en samling med framför allt unga människor som inte tycks se en annan utväg än att gå till domstol. De vanliga metoderna för politisk påverkan, som att gå med i ett parti (eller starta ett nytt, Miljöpartiet är skapat ur miljörörelsen) och bilda opinion för sin sak, tycks inte locka. 1970-talets stormöten har aldrig känts så avlägsna. I stället för politik tar man juridiken till hjälp.
Nu är de klimataktivister som runtom i Europa stämmer stater för bristande klimatengagemang inte ensamma i att sätta sin tilltro till juridiken. Det blir mer och mer vanligt att åberopa juridik i stället för politik som ett sätt att visa att man verkligen bryr sig om en viss fråga. I valrörelsen ville flera partier skriva in rätten till abort i den svenska grundlagen. Varför då kan man fråga. Det finns ingen relevant politisk rörelse eller opinion som vill begränsa rätten till abort. Anledningen till att frågan ens kom upp var abortdebatten i det i många delar djupt konservativa landet USA. Som om det hade någon påverkan på Sverige.
Likaså framfördes idéer att ”grundlagsfästa” public service, det vill säga skriva in dess uppdrag i grundlagen. Trots att SVT och SR åtnjuter ett mycket högt förtroende bland den svenska befolkningen.
Att sätta sin tilltro till juridiken och grundlagen är ett relativt nytt fenomen i Sverige. Det strider mot den traditionella svenska rättsuppfattningen att politiken inte ska avgöras av domstolar utan av folkvalda politiker. Rättspositivismen, den rättsfilosofiska skola som enkelt uttryckt menar att lagstiftningen inte bör grundas på en universell rätt utan på folkviljan, har varit en grundsten i socialdemokratin. Mot rättspositivismen står juridiska system som bygger på rättighetsdokument som sedan uttolkas av jurister, som i exempelvis USA. Där avgörs många politiska frågor inte av omröstningar i parlamentet utan av högsta domstolens tolkningar av landets grundlag. Till grund för denna uppfattning ligger en religiös och filosofisk uppfattning att det finns vissa absoluta etiska principer. Exempelvis var det en omtolkning från högsta domstolen som banade väg för många delstater att riva upp rätten till abort nyligen.
Amerikaniseringen i Sverige syns inte bara i andelen McDonalds-restauranger. Stämningen av den svenska staten för bristande klimatengagemang och ivern att vilja skriva in, förvisso viktiga, politiska frågor i grundlagen är ett brott mot den klassiska svenska synen på hur politisk förändring ska gå till. I stället är det en mental anpassning till USA. Särskilt anmärkningsvärt är att det till stor del är rörelser till vänster i politiken som är pådrivande eftersom det tidigare främst har varit en vänsteråsikt att folkets åsikter har högre legitimitet än principer som är grundade på kristen moral.
Vad ligger bakom trendbrottet? Förutom ökade influenser från Amerika är det en del i förändringen av demokratin och folkrörelse-Sveriges söndervittring. De politiska partierna tappar medlemmar. Folkvalda i dag är i regel proffspolitiker, så det är inte så konstigt att unga människor inte känner sig lockade att engagera sig i ett parti. Dessutom har vänstern i hela västvärlden sedan länge gett upp idén att företräda de breda folklagren mot en ”besutten elit”. I stället är det, besvärande nog, man själv som är den besuttne. Utöver detta har en stor del av den beslutsmakt som tidigare låg hos den svenska riksdagen flyttats till EU, vilket gör det ännu svårare att påverka politiken.
Det ska sägas att rättspositivismens tillbakagång till stor del är välkommen. Uppfattningen att det inte riktigt finns något rätt och fel oberoende av de lagar som politikerna i riksdagen beslutar om kan lätt leda till bristande respekt för den enskilde. Det kanske tydligaste exemplet finns inom rättspolitiken. I Sverige har utgångspunkten sedan länge varit att det viktigaste inte är att ge det individuella brottsoffret upprättelse utan att skapa ett bättre samhälle. Därför är straff inte så viktigt. Rättssystemets uppgift är i stället att vårda gärningsmannen. Att den synen börjar förändras är bra. Likaså är det bra att enskilda som behandlas orättvist kan driva rättsprocesser mot staten med stöd i exempelvis Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Men som ett system för politisk förändring och inte minst politiskt ansvarsutkrävande är tendensen att göra juridik av politik är inte bra.
Varför? Dels för att ansatsen riskerar att inskränka demokratin, vilket kan skapa splittring i samhället. Det i sin tur riskerar att leda till ett bakslag för den fråga man själv driver. Det bästa sättet att få till politisk förändring är nämligen att ha en majoritet bakom sig. Och även om man inte har en majoritet utan bara en stor minoritet kommer man att tvinga sina motståndare att ta ens fråga på allvar. Kanske hade miljöfrågan inte varit lika stor om inte Miljöpartiet kommit in i riksdagen och pressat de andra partierna.
Att genom en domstol tvinga staten att driva en mer ambitiös miljöpolitik kan låta som att man tar i med hårdhandskarna. Utan en bred uppbackning i befolkningen kommer dock ett sådant domstolsbeslut ändå att hänga på en skör tråd. Så länge vi har demokrati går det alltid att ändra grundlagen såväl som andra lagar.
Det traditionella sättet att utkräva politiskt ansvar – att rösta bort en regering som inte gjort tillräckligt bra ifrån sig – har alltså många fördelar. Att utkräva ansvaret genom domstol har däremot många nackdelar. Det lämnar makten i händerna på jurister som då får uttolka huruvida klimatförändringarna är ett hot mot framtida generationers liv och hälsa. Vad händer om den säger nej? Är det fritt fram att strunta i klimatet då?
Dessutom misslyckas den svenska staten med sitt uppdrag hela tiden. Exempelvis finns en nationell vårdgaranti som säger att patienter i Sverige ska få ett beslut om behandling av specialistvården inom 90 dagar. Men det är bara 6 av 10 svenskar som får den typen av vård i tid. Det är illa, men det är orimligt att stämma staten för det, trots att det handlar om liv och hälsa i allra högsta grad.
Vi kan inte ha ett samhälle där varje fråga, även om den är viktig, ska processas i domstol. Allmänna val på nationell, regional och lokal nivå är fortfarande det bästa sättet att utkräva politiskt ansvar.
LÄS MER: Det behövs en realistisk klimatpolitik
LÄS MER: Hyckleri präglar svensk klimatdebatt
