Frågan om monarki eller republik har ofta diskuterats som om det bara handlade om olika sätt att lösa statschefens representativa uppgifter. Men den konstitutionella monarkin fyller en högst praktisk funktion i vår demokrati. Att statschefsrollen ärvs gör det möjligt att skilja mellan statens långsiktiga identitet och den dagsaktuella politiken.
I en republik som USA är statschefens roll dubbel. Presidenten ska vara både nationens samlande symbol och en ofta polariserande politiker. Donald Trump representerar USA samtidigt som han splittrar landet.
Britten Walter Bagehot (1826–1877), en av den konstitutionella monarkins tidiga teoretiker, beskrev det som att monarkin innehar styrelseskickets ”värdiga” sidor. Maktutövandet och kampen om makten lämnas åt det folkvalda parlamentet.
Det republikaner ofta invänder – att monarken inte har prövats i val – är enligt denna syn institutionens stora styrka. En kung eller drottning har inte behövt armbåga sig fram, agera populistiskt eller söka polarisera för att nå sin position.
Statsvetare har pekat på det paradoxala att den konstitutionella monarkin faktiskt verkar stärka demokratin. Världens mest stabila demokratier är ett pärlband av monarkier i norra Europa.
Historien har också visat att monarker har något som demagoger och diktatorer saknar. En djup förankring i nationen och en legitimitet som sträcker sig över generationer. Riktigt totalitära stater har aldrig kunnat samexistera med en levande konstitutionell monarki.
Monarker har också kunnat bli symboler för motstånd mot totalitära rörelser. När Gustav V fyllde 80 år 1938, i ett Europa som höll på att falla för populism och diktatur, sände bilden av kungen till häst på Gärdet ett starkt budskap.
Sverige var inte lika mäktigt som Nazityskland eller Sovjetunionen, men den svenska nationalstaten vilade på en stabil grund som de totalitära staterna saknade. Fotografierna på kungen till häst från hans 80-årsdag hängde i många hem under beredskapstiden.
Nu när vår egen kung fyller 80 år den 30 april höjs röster för att han ska abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria. Det står honom fritt. Drottning Margrethe II i Danmark gjorde det 2024. Men om man får önska vore det bäst om Carl Gustaf sitter kvar så länge han orkar och vill.
Inte minst för att understryka att monarkens roll inte är vilket ämbete som helst. Att monarken ”inte avgår” understryker att det inte handlar om personlig karriär. Det skapar en annan typ av legitimitet än den som kommer av val eller utnämning. Det visar att staten Sverige är något mer än vem som för tillfället har makten i Rosenbad.
