Hela forskarvärlden står och kliar sig i huvudet och undrar varför det politiska könsgapet växer. Fram till 1970-talet var bestod könsgapet av att kvinnor röstade konservativt och män mer radikalt. Nu är det tvärtom: män röstar konservativt och kvinnor progressivt.
Halvgamla förklaringsmodeller säger att kvinnor i högre utsträckning arbetar inom välfärden, och därför röstar på partier som säger sig satsa mer resurser på vård, skola och omsorg. Men unga kvinnor har knappt börjat arbeta, ändå anger nu två av tre i den gruppen att de kommer att rösta vänster.
Gör det då så mycket att män och kvinnor röstar olika? Egentligen inte. Det som oroar är att det politiska könsgapet verkar vara uttryck för en djupare värderingsmässig polarisering. Och unga kvinnor uppger i många undersökningar att de inte kan tänka sig en partner med väsentligt skilda politiska åsikter.
Männen har inte samma aversion mot politiskt oliktänkande, men om vänsterröstande kvinnor bara kan bilda familj med vänsterröstande män, har vi ett reellt problem: en växande ofrivillig ensamhet och ännu lägre framtida födslotal.
I en serie reportage från Upplands Väsby porträtterar Ekots Katarina Gunnarsson ett antal unga vuxna. Vi får höra Emmy, Sara och Rebecka, som kommer att rösta vänster. På samma ort, med liknande uppväxtvillkor och samma slags vardag, berättar Anton, Gustaf och Kristoffer om varför de kommer att rösta på M eller SD.
Kvinnorna är idealistiska och oroar sig för miljön och klimatet, de tycker att männen är materialistiska och fokuserade på de korta perspektiven. Männen anser att migration och kriminalitet är de viktigaste frågorna; de har själva upplevt hot, rån och trakasserier från invandrargäng.
Emmy säger att det värsta med männens värderingar är att de försvårar för ”en snällare värld” där alla får plats. Hon säger att det sorgliga med männens känsla av utsatthet leder till att de dömer ut alla invandrare. Sara, vars rötter inte är helsvenska, säger att hon inte skulle kunna dejta en SD-are, för han kanske inte ens tycker att det är okej att hon är här. Samtidigt säger en av SD-killarna att han är emot de så kallade tonårsutvisningarna: det är helt uppåt väggarna att utvisa personer som anstränger sig och vill vara en del av det svenska samhället.
Som lyssnare undrar man om unga kvinnor och män ens pratar med varandra längre! Och de unga kvinnorna som tycker att männen dömer ut hela grupper av människor, verkar själva lustigt nog döma ut hela grupper av män. I radioreportagen framkommer faktiskt inga åsiktsskillnader av sådan art att dessa människor inte skulle kunna bilda par och leva ihop.
Problemsökandet riktas i vår tid uteslutande mot gruppen unga män. Och nog finns det de som gått fullständigt vilse i träskmarkerna i utkanten av den så kallade manosfären på internet, och nog finns det sådan som dras till vit makt-miljön. Men de flesta unga svenska män är faktiskt inte kvinnohatande rasister. Kanske är det dags att vända blicken mot dagens unga kvinnor och leta orsaker till könsgapet där.
För vad utmärker denna grupp? Jo, de är mer pessimistiska inför framtiden än jämnåriga män. Och de känner mindre tillit till andra människor. Det visar en SOM-rapport från förra året. Skillnaderna är inte jättestora, men mätbara; och kanske framför allt tecken på en ny tendens.
Vi vet också att unga kvinnor upplever att de lider av psykisk ohälsa i väsentligt högre grad än jämnåriga män. Studie efter studie talar om stress, om huvudvärk och sömnproblem, om ångest och oro inför framtiden, oro över anställning och status, och om vad ständiga jämförelser på sociala medier gör med unga kvinnors mående.
Det finns inga rationella skäl till att kvinnor skulle oroa sig mer än män över framtida arbetsliv. De har högre betyg och av dem som skaffar sig högskoleutbildning är en majoritet kvinnor. Ändå mår de så mycket sämre. Och när de väl trätt in på arbetsmarknaden sjukskriver de sig i betydligt högre utsträckning – på grund av psykisk ohälsa.
Unga kvinnor har låg stresstålighet och ser mörkt på framtiden. Skulle det kunna vara så att man då är mer emottaglig för ett politiskt budskap som lovar en snällare värld; en drömvärld där alla mår bra, där det inte finns några målkonflikter mellan människa och natur, där alla får den hjälp de behöver, alla som flyr får skydd – och ingen behöver känna sig stressad?
Det talas så oerhört mycket om den ideologi som smeker egot på vilsna, unga, arga män. Där finns det inga gränser för hur mycket man kan psykologisera. Men aldrig att någon problematiserar hur den utopiska vänsterretoriken sugs upp av stressade, sömnlösa, oroliga sinnen på unga sociala-medier-präglade kvinnor.
Ingen talar om hur 2020-talets internetfeminism med dess krav på unga kvinnor att vara sig själva fullständigt nog, har skadat både det egna självförtroendet och tilliten till andra människor. Alla problematiserar unga mäns politiska åsikter, ingen problematiserar kvinnors partisympatier. I vanlig ordning är det som kvinnor gör rätt, gott och lite bättre.
