För tolv år sedan lanserades av det kinesiska kommunistpartiet en ny strategi, Made in China 2025. Målet var att utveckla en rad nya industrier för att minska importen från omvärlden.
Kina var fram till dess känt för sin tillverkning av enklare produkter; alltifrån leksaker till elektronik längre ned i värdekedjan. Design och utveckling skedde på andra platser, medan Kina med lägre löner och effektiv tillverkning stod för det sista, minst lönsamma ledet.
Som ett led i den nya strategin skedde enorma satsningar på högteknologisk industri. Utländska företag som investerade i landet fick göra det i partnerskap med lokala företag – allt för att överföra teknologisk utveckling till landet och bygga upp lokala aktörer.
Tar man del av listan över industrier som skulle skapas i Kina är det som en katalog över sådant som landet importerade från Europa och USA: flygplan, jordbruksmaskiner, järnvägsteknik, IT-tjänster, artificiell intelligens.
Frånsett de absolut mest avancerade halvledarna och chippen uppnådde Kina nästan alla målsättningar. Vad gäller bilar och batteriteknik har man överträffat dem med råge.
Kina är nu inte bara världens största industrination (med ungefär en tredjedel av den globala tillverkningen) utan även centrum för många av de mest kunskapsintensiva branscherna, som AI, medicin, grön teknik och robotar.
För Kina handlade det inte bara om att bli världsledande på en rad nya områden. Made in China 2025 byggde på en långt gången samverkan mellan stat och företag och en mycket strategisk inställning till investeringar från USA och Europa: vinster, kunskap och utveckling skulle stanna i Kina, inte föras ut.
Bland företagen som förkroppsligade ”Made in China 2025”-konceptet finns bekanta namn som biltillverkarna BYD, Nio och Volvoägaren Geely. Xiaomi och Huawei är välkända hårdvarutillverkare även i Europa. Inom tjänsteekonomin handlar det om bolag som Baidu, Tencent och Alibaba. Chiptillverkaren SMIC är kanske inte lika välkänd, men minst lika viktig som de föregående bolagen.
Det är en imponerande samling företag som – med statlig hjälp – haft en enorm tillväxt det senaste decenniet.
Sent omsider insåg politiker i Europa vad som höll på att ske. I den ekonomiska globaliseringens tidevarv, då ekonomier öppnade upp sig för investeringar och internationell handel, körde Kina på dubbla spår.
Å ena sidan var man öppen för utländska etableringar och investeringar samt köpte upp bolag i Europa och investerade i väst, men å andra sidan höll man utländska etableringar i Kina på armlängds avstånd och med många förbehåll. Kinesiska bolag åtnjöt friheter i Europa och USA som motsvarande västerländska bolag aldrig skulle tillerkännas i Kina.
Tilltron till frihandeln var från kinesiskt håll från 2010-talet och framåt taktisk och pragmatisk, medan den i Europa och USA var idealistisk och naiv. Frihandeln var ett spel riggat till Kinas fördel. Alla inblandade, även européerna, insåg nog detta, men de kortsiktiga vinsterna var alltför stora, så man blundade. På många sätt påminner det om det ödesdigra beroendet av rysk gas och olja som uppstod under 2010-talet.
I Europa tog det tid innan man började inse att relationen med Kina grundade sig på ojämlika villkor. Men först på 2020-talet, när tysk exportindustri börjat sjunka som en sten och handelsunderskottet med Kina slår nya rekord, drar man några konkreta slutsatser.
Elva år efter att Made in China 2025 lanserades kommer nu något liknande i Europa. I Europaparlamentet förhandlar man om ”Made in Europe”, ett lagpaket som på många sätt påminner om den kinesiska förlagan: stöd och fördelar för bolag som är verksamma i Europa samt krav på utländska bolag som etablerar sig eller investerar i EU.
Det kommer införas krav på lokal produktion i Europa och vid stora investeringar krävs att det finns en lokal europeisk partner. Syftet är att behålla strategiska industrier i Europa samt utveckla nya inom framväxande områden.
Hur svarar då Kina? Man skulle kunna förmoda att kineserna är klädsamt tysta, trots att Made in Europe uppenbarligen drabbar kinesisk exportindustri – kommunistpartiet gjorde ju precis samma sak 2015.
Men hyckleri är uppenbarligen inte ett ord som existerar i president Xi Jinpings vokabulär: Kina hotar därför med ”motmedel” och ”konsekvenser” om förslaget klubbas igenom av Europaparlamentet. Kinas handelsdepartement skriver i i ett uttalande att kinesiska bolag kommer att "utsättas för diskriminering, vilket strider mot grundläggande marknadsekonomiska principer såsom affärsmässig frivillighet och rättvis konkurrens.” Det vill säga precis det som europeiska företag drabbats av i Kina!
Genom hot och förhoppningen att vi tror på fagra ord från kommunistpartiet om "rättvis konkurrens" vill man att Europa fortsätter vara en ekonomisk knähund som fogar sig.
Nu lobbar kommunistpartiet intensivt för att splittra européerna och förhindra att Made in Europe. Senast skedde det när Xi Jinping mötte den spanske premiärministern Pedro Sanchez.
Kortsiktigt egenintresse kan sätta käppar i hjulet för Made in Europe – hoten är inte tomma. Många länder (däribland Sverige) har djupa ekonomiska band med Kina och kan mycket väl svara fogligt när handelstullar och begränsningar för europeiska bolag i Kina riskerar att bli verklighet.
Det finns en annan risk för Made in Europe, och det är den rent ideologiska övertygelsen att vi ska fortsätta upprätthålla illusionen om global frihandel, trots att Kina uppenbarligen aldrig gjort detsamma.
Denna linje har bland annat förespråkats av Dagens Industris ledarsida och dess politiska redaktör Frida Wallnor. För tre år sedan talade Wallnor i en radiodebatt med undertecknad om att vi inte ska ”vidta kinesiska åtgärder” för att stoppa kinesiska bolag från att etablera sig i Sverige och Europa – underförstått: stat och myndigheter ska inte ställa samma krav på kinesiska bolag som Kina ställer på västerländska bolag.
Uppenbarligen har Wallnor inte omprövat den här linjen, utan skrev nyligen att: ”fortsätta satsa på olika protektionistiska mekanismer i hopp om att stärka vår konkurrenskraft kommer bara att vara kontraproduktivt. Historiskt har såväl Sverige som EU snarare byggt vår framgång på att vara en global handelsplats, att lära av andra och sedan konkurrera på egna meriter.”
LÄS MER: Begränsa Kinas makt i Sverige innan det är för sent
Det är svårt att få utdelning av ”egna meriter” om motparten på en marknad ständigt fuskar, begränsar konkurrenter och använder sig av grepp som vi själva förbundit oss att inte kunna svara med.
Det har aldrig varit ett rättvist och jämlikt partnerskap med den kommunistiska diktaturen Kina. Ju fortare vi inser detta i Europa, desto bättre. Tids nog kommer Wallnors linje att framstå som minst lika naiv som uppfattningen att det var rimligt att göra sig beroende av rysk gas och olja.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varje torsdag skickas ett nyhetsbrev ut med samtidsbetraktelser och analyser. Följ instruktionerna och anmäl dig här.
