Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Ingen sida är nära att segra i Ukraina

Kriget kan, om Putin får som han vill, utvecklas till en frusen konflikt, utan tydligt slut. Eller så trappas stödet från väst till Ukraina upp. Oavsett vilket så är kriget långtifrån avslutat.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Om lite mindre än två månader har kriget i Ukraina pågått i ett helt år. Frånsett ett snubblande försök från Turkiet att mäkla fred under den föregående våren har parterna inte varit involverade i några offentliggjorda förhandlingar på hög nivå.

Det finns i skrivande stund ingenting som tyder på att det här europeiska kriget kommer att bli kortvarigt. Även om stridigheterna kan skifta i intensitet har vi under 2023 att göra med ett krig som mycket väl kan utvecklas till en långvarig ”frusen” konflikt, det vill säga ett lågintensivt ställningskrig utan någon fred i sikte, eller att kriget tar en ny vändning och blir betydligt mer omfattande än vad som hittills varit fallet.

Skälet till att det inte finns någon ände i sikte för kriget är att Ukraina har ställt upp ett mål som inte på långa vägar är uppnått, att återta allt som Ryssland har ockuperat sedan 2014, inklusive Krimhalvön. För Rysslands del har målsättningen däremot förändrats väsentligen, från att avsätta den ”fascistiska” regimen i Kiev, till att försvara nyligen annekterade delrepubliker.

Så vad händer nu?

Krigets fortsättning avgörs i USA och i Europa. Ukraina behöver nämligen, för att uppnå sina mål, betydligt mer militär materiel, kontantstöd samt hjälp till civilbefolkningen. Kriget för Ukrainas del kan inte fortsätta utan ett upptrappat och konstant stöd från USA och Europa.

En linje, och denna dominerar i USA och Europa just nu, är att om väst skickar mer vapen till Ukraina så kan Krim och Donbass till slut befrias. Detta, hävdade den ryska journalisten Yulia Latynina i en text publicerad på amerikanska The Hill, leder till att Putin faller och ersätts av en mer försonlig ledare. Hon får säkert medhåll inifrån Bidendministrationen som hoppas på en sådan utveckling.

Alternativet, menar Latynina, är att stödet till Ukraina med tiden sviktar, vilket innebär att Ukraina aldrig kommer upp på benen, vilket i sin tur innebär att autokratiska ledare som Recep Tayyip Erdogan, Vladimir Putin och Xi Jinping förstår att det går att knäcka västs motståndskraft.

Men hur sannolikt är det att Ukraina uppnår dessa mål, även om de fortsätter få kontinuerligt materiellt och ekonomiskt stöd från väst? Det är långt ifrån självklart att det går att uppnå ändå.

Ryssland börjar visserligen få kännbara problem med brist på artilleriammunition. Det innebär att dess krigsmakt får en mer begränsad offensiv kapacitet. Men det innebär inte att Ryssland inte kan försvara sig. De senaste månaderna har Ryssland gått på defensiven och ser ut att hellre försvara vad man har tagit än att gapa efter mer. Det är viktigt att komma ihåg att de delar som Ukraina vill återta av Ryssland anser Moskva numer tillhör den ryska federationen.

Detta innebär att det fortsatta kriget inte är någon avgränsad ”speciell operation” utan av Ryssland anses vara av en ”existentiell” natur, det vill säga, man kommer att argumentera för att ukrainska anfall hotar det faktiska Ryssland, med allt vad det innebär för kärnvapendoktrinen och fortsatt mobilisering av den ryska befolkningen.

Den ryska linjen är att man numera, hur vanvettigt det än låter, betraktar det pågående kriget som en aggressiv ukrainsk offensiv med västunderstöd. På nyårsafton skrev den ryska diplomatiska missionen i Genève om hur 2022 var en vändpunkt för Ryssland som formade ”vår gemensamma framtid och Rysslands sanna oberoende”. Notera ordet oberoende.

Putin talar nu främst om att försvara den ryskspråkiga gruppen i Luhansk och Donetsk, inte om att avsluta den moderna ukrainska statens existens. Hans användning av ordet ”voijna” i ett tal under julhelgen, som det är förbjudet enligt rysk lag att använda i samband med det som sker i Ukraina, skvallrar om hur han faktiskt ser på den pågående konflikten. Och Kremls talesman Dimitri Peskov har avvisat alla samtal med Ukraina som inte tar hänsyn till ”realiteterna” på marken, det vill säga att de ockuperade delarna numera hör till Ryssland och inte kommer att släppas.

Denna förändring i betoning visar att Ryssland siktar på att förvandla hela Donbass och Zaporizjzja till en diffus frusen konflikt. För Rysslands del handlar det om maktbalans, att hålla Ukraina svagt och kontrollera landvägen till Krim.  Det var kanske inte det främsta målet när kriget inleddes i februari 2022 men det får, om man lyssnar på Kreml, duga. Ryssland har tidigare visat att man nöjer sig med att konflikter hamnar i limbo med oklar utgång. Det är en viktig del av den ryska imperialismen under 1990-talet och tidigare exempel visar hur det mycket väl kan bli med Ukrainas östra delar.

Minns Abchazien, en utbrytarreplik från Georgien som ingen erkänner förutom Rysslands övriga utbrytarrepubliker. Det området är en konsekvens av kriget med Georgien som ”avslutades” 1994 utan permanent lösning. I samma tillstånd befinner sig Transnistrien inklämt mellan Ukraina och Moldavien som skapades efter ett kortvarigt krig mellan Ryssland och Moldavien 1991.

Även Sydossetien, som formellt en del av Georgien men som är annekterat av Ryssland, uppstod på liknande vis efter kriget 2008. Inget av dessa krig avslutades i formell mening. I stället fick den förlorande parten till slut acceptera läget.

En liknande framtid väntar de av Ryssland ockuperade ukrainska regionerna om Putin får som han vill. För Ryssland är osäkerheten och den obestämbara statusen acceptabel. Detta talar för att konflikten utvecklas till ett krig utan slut där Rysslands främsta mål inte blir att ta mer av Ukraina utan att försvara det man har tagit. För att motverka detta syfte finns inga sanktioner i världen som hjälper.

Frågan är om USA och Europa accepterar en sådan frusen konflikt. Det är uppenbart att Ukraina inte gör det. I det här läget ligger därför bollen i Washington DC, London, Paris och Berlin. Trappas stödet till Ukraina upp finns det en teoretisk chans att hela Ukraina befrias och Donbass inte går samma öde till mötes som Abchazien. Men det kommer kräva betydligt mer av väst, och då främst USA som står för lejonparten av allt stöd. Att det också innebär en inte oväsentlig risk för att Ryssland sätter in kärnvapen lär få en och annan i Washington att tveka.

Det som fungerade när Ukraina försvarade sig är något annat än vad som krävs om dess armé ska kunna upprepa det som skedde i Kharkivregionen och i Kherson många gånger om. För det är detta är vad som krävs och långt därutöver, om hela Donbass och Krim ska befrias. Det är ett krig som inte avslutas på ett eller ens två år. Ryssland gick in i detta krig med omkring 100 000 soldater. Man har mobiliserat ytterligare 300 000 och väntas fortsätta mobiliseringen under årets första månader.

Kriget i Ukraina kommer, om USA och Europa accepterar läget, utvecklas till en frusen konflikt. Eller så trappas konflikten upp ytterligare för att ge Ukraina en chans att uppnå de uppsatta målen. Oavsett vägval så kommer det här kriget inte att vara över på länge.

Anmäl dig till Adams nyhetsbrev

Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.