Sedan 2020 har Göteborg en plan för stärkta insatser mot rasism. Planen har hög prioritet. Den utgör ett så kallat styrande dokument som anger vad nämnder, styrelser, förvaltningar och bolag ska göra.
Att staden stärker insatserna mot rasism kan tyckas välkommet. Alla vettiga personer tar avstånd från rasism. Problemet är bara att rasism inte är något entydigt begrepp. Beroende på vad man menar är problemen större eller mindre.
Stadens plan utgår från en normkritisk analys och har en vid definition. Rasismen anses vara förankrad i samhällets strukturer. Den tar sig inte bara uttryck i lagstridiga handlingar som hatbrott och diskriminering utan är också subtil och omedveten. De subtila formerna kallas vardagsrasism och mikroaggression.
Definitionen är farligt vid, i synnerhet som individens subjektiva upplevelser tillskrivs stor betydelse. Öppna uttryck för rasism är möjliga att överblicka, belägga och åtgärda. De subtila formerna träffar däremot situationer som kan förstås på andra sätt än som rasism. Tolkningsutrymmet leder till överutnyttjande.
Att kallas rasist har länge varit den kanske värsta anklagelsen som kan riktas mot någon. Anklagelsen triggar konflikt och försvårar meningsfulla diskussioner (man förhandlar inte med en rasist). Rasism-anklagelsen är så kraftfull att den bör användas med omdöme, också för att inte tappa i laddning.
Obehaget som följer av att anklagas för rasism är än så länge så starkt att man som representant för staden – som lärare, socialsekreterare, handläggare eller vad – behöver tänka efter innan man utsätter sig för risken. Det kan leda till ett undvikande beteende, vilket är skadligt för arbetet mot samhällsproblem som är kopplade till olika diskrimineringsgrunder.
Det finns till exempel en motsättning mellan att undvika anklagelser för islamofobi och att motverka uppfattningen att socialtjänsten gärna omhändertar barn till muslimska föräldrar. Faktum är att kritikerna mot socialtjänsten kan finna stöd i stadens plan för insatser mot rasism.
Också för den som anklagar är det värdefullt att visa återhållsamhet. Den som tycker sig vara utsatt för rasism har ingen anledning att ompröva sitt eget beteende. Ibland är det rätt för individen att stå på sig, men det händer också att till exempel en skolelev lägger skulden på påstått rasistiska lärare i stället för på den egna prestationen.
Vi talar om svåra avvägningar mellan objektiva och subjektiva förhållanden som behöver hanteras med ödmjukhet. Jag påstår att den ödmjuka hållningen saknas i stadens plan mot rasism. Definitionerna och resonemangen utgår från världsbilden hos dogmatiska företrädare för uppfattningen att Sverige är genomrasistiskt. Med stadens plan som grund kan dessa ”anti-rasister” sätta likhetstecken mellan den egna uppfattningen och ”kunskap” om rasism. Det är djupt olyckligt.
Planen för stärkta insatser mot rasism ska utvärderas under det kommande året. Jag har två förslag inför det arbetet. Det första är att rekryteringen till de nätverk och forum som leder arbetet görs mer inkluderande så att även personer som inte delar anti-rasisternas världsbild tas med i arbetet.
Det andra är att Stadsledningskontoret ges i uppdrag att skapa en lägesbild över erfarenheterna hos stadens representanter av att anklagas för rasism. Lägesbilden över rasismanklagelser skulle bli ett komplement till en tidigare kartläggning av minoriteters erfarenheter av rasistiskt bemötande från staden.
Även rasismanklagelserna behöver finnas med i det konstruktiva arbetet framöver. Eller som det heter om krig och generaler: Rasismen är en alldeles för allvarlig sak för att läggas i händerna på anti-rasisterna.
LÄS MER: Göteborgs stad understödjer i praktiken polishatet i förorten
