Bilar och bussar som brinner och över trehundra skadade poliser. Påskupploppen gjorde tydligt att polisens våldsmonopol är hotat i förorterna. Händelserna är extrema men det riktigt allvarliga är att de återspeglar en vardag för hundratusentals personer i Sverige.
Här ett konkret exempel på sakernas tillstånd. Bostadsbolagen i Göteborg har anställt särskilda trygghetsvärdar för att skapa lugn och ro i områdena. Dessa trygghetsvärdar vågar inte självklart visa sig tillsammans med polisen. Så illa är det. Anställda trygghetsvärdar vågar inte gå med polisen genom området! Ta in den verkligheten. Föreställ dig sedan att motsvarande gäller i området där du själv bor. Nu kan vi börja prata.
Förslagen på åtgärder för att återge polisen våldsmonopolet handlar ofta om resurser och hårdare tag. Och absolut. Ordningsmakten behöver fler händer och bättre hjälpmedel. Men diskussionen får inte tappa att ingen polismakt i världen kan skapa ordning med enbart våldsmedel. Den grundläggande ordningen i vardagen sköts av de vanliga medborgarna som håller koll på sig själva och varandra. Polisen skall vara den yttersta garanten för att lagen upprätthålls men synas så sällan som möjligt, ungefär som domarna i bollsporter.
Systemet förutsätter att polisen har legitimitet; att människor tycker att polisen är en positiv kraft man ringer när det behövs. Där brister det i dag. Problemet är inte den stora grupp som vill ha förtroende för polisen men som tvivlar på deras förmåga att sätta kraft bakom orden. Problemet är de som misstror polisens goda vilja.
Misstron mot polisen är grundad i två olika kulturer. Den första utgår från den traditionella vänsteruppfattningen som kan kallas ”motståndskultur”. Den går tillbaka till 1800-talet och tiden då arbetarrörelsen trycktes ned av det etablerade samhället. Den bärs upp av dem som reflexmässigt säger ”snutjävlar”. Den andra kulturen har sitt ursprung i den amerikanska hood-kulturen sammanfattad som ACAB (All Cops Are Bastards). Det är kulturen som gjorde kaos i centrala Göteborg under Black Lives Matter-demonstrationen sommaren 2020. Inställningen är att polis är brutalitet, i Sverige likaväl som i USA.
De poliskritiska kulturerna är utbredda i förorterna, bland ungdomar men också bland personer som projektanställs av kommunen, bland aktiva i civilsamhället som får bidrag, och till och med bland fastanställda fältare och fritidspersonal. Här behövs motkrafter.
Fatta mig rätt. Polisen behöver kritiseras. Men kritiken måste sättas i ett sammanhang. Svensk polis är inte amerikansk polis och i förorterna handlar det om att återupprätta våldsmonopolet för att därefter kunna bygga bättre fungerande samhällen. I dagens Sverige är poliskritik en lyx man kan unna sig i Majorna men inte i Hammarkullen.
Människor får göra vilken maktanalys de vill. Men det offentliga behöver inte samarbeta med andra än de som ser polisen som en positiv kraft. Det är en värdegrund som gör skillnad i vardagen. Hörde ni det, kommunledningen?
