Totalt har kinesiska staten investerat uppåt 15 miljarder kronor i svensk vindkraft. Kinas sex vindkraftsföretag kan med denna investering sammanlagt stoltsera med hela noll anställda personer i Sverige under år 2022. Denna nolla antyder att de positiva effekterna på glesbygden kanske inte skall överdrivas.
De kinesiska vindkraftsbolagens årsredovisningar är fåordiga och det saknas närmare presentation av de anställda. En orsak till detta kan förstås vara att det inte finns några anställda, överhuvudtaget.
I årsredovisningen för Kina-kontrollerade Högkölen Windfarm utanför Sundsvall står i Not 2 på sidan 11 att ”Bolaget har under året och föregående år inte haft några anställda och ingen ersättning har utgått till styrelsen. Några löner eller andra ersättningar har därmed ej betalats ut.”
Exakt samma standardformulering återfinns i årsredovisningarna för de Kina-kontrollerade vindkraftsföretagen Lehtirova och Åmot-Lingbo. Totalt har de sex Kinaägda vindkraftsanläggningarna i Sverige noll anställda. Det är ingen dålig prestation med tanke på att dessa företag totalt förfogar över tillgångar motsvarande 15 miljarder kronor.
Markbygden Ett har tillgångar på 659 miljoner euro, Kråktorpet kraxar för 160 miljoner euro, för Högkölen är siffran 91 miljoner euro, Åmot-Lingbos tillgångar motsvarar 379 miljoner euro, Nylandsbergen har 750 miljoner kronor och Lehtirovas tillgångar uppgår till 177 miljoner kronor.
Antalet arbetstillfällen summerar alltså till noll och kan förstås ställas i kontrast till de utfästelser om nya jobb som ofta görs när storskaliga ”gröna” satsningar sjösätts. Formuleringen om att Piteåborna borde fira med ”Pitepalt och champagne” när Markbygden påbörjades handlade sannolikt om hur vindkraftsindustrin skulle gjuta nytt liv i den lokala ekonomin.
Arbeten kan förstås skapas på andra ställen i ekonomin än hos vindkraftsföretagen, inte minst hos leverantörer som sköter underhåll. Att de kinesiska vindkraftsföretagen inte har några egna anställda ger ändå en bild av anläggningarnas effekter på det lokala näringslivet.
Om det skapas noll arbetstillfällen vid företaget Lehtirova i Gällivares kommun är sannolikheten större att arbetet utförs av leverantörer som inte är närvarande i kommunen. Om servicetekniker och tekniska konsulter flygs in med jämna mellanrum på kontraktsbasis lär också de positiva effekterna på den lokala ekonomin vara begränsade. Vi får en oljeplattforms-ekonomi där arbeten görs enligt logiken ”fly in – fly out”, något som ofta förekommer i gruvstäder som Kiruna och Gällivare. Enskilda hotellnätter och restaurangbesök blir det totala bidraget till ekonomin medan lönerna betalas till människor som lever och konsumerar på annan ort.
Byggandet av vindkraftsanläggningar fungerar som regel enligt den här logiken, delvis eftersom rätt kompetens saknas i närområdet. Vid byggandet av Kråktorpet fick Eon flyga in utländsk arbetskraft för att skapa nätanslutningen. Projektledaren Per-Arne Eliasson på Eon säger till Tidningen Ångermanland 2019 att “Tyvärr finns det inga företag i Sverige som kan ta sig an så här stora projekt och utföra det på så kort tid”.
På samma sätt användes många utländska leverantörer när Markbygden anlades. De temporära barackerna i byn Koler fylldes med portugisiska arbetare som flyttade hem så snart deras arbete var färdigt. Enligt Norrbottens-Kuriren 2019 anser lokalbefolkningen i Koler att vindkraftens positiva effekter på lokalsamhället kan betecknas som ”stora överdrifter och skrävlande”.
Man ska heller inte överdriva antalet arbetstillfällen som skapas när en vindkraftsanläggning väl är i drift. Uppskattningar från GE gör gällande att omkring 20 anställda sköter driften av Markbygden Ett. Om så är fallet har vart och ett av dessa arbetstillfällen kostat smått fantastiska 330 miljoner kronor. Även om ovanstående räkneexempel är en överförenkling ger siffrorna en fingervisning och detta är regel snarare än undantag för kapitalintensiva verksamheter så det bör knappast förvåna någon.
Att de kinesiska vindkraftsföretagen har totalt noll anställda och förfogar över tillgångar på 15 miljarder kronor antyder att endast en försumbar del av dessa få arbetstillfällen och relaterad konsumtion i slutändan kommer lokalsamhällena till gagn. Nästa gång politiker och företag lovar gröna jobb antyder historien att det som låter för bra för att sant också är för bra för att vara sant.
