Högkölen är belägen tre mil utanför Ljusdal och ägs till 80 procent av CGN China, ett bolag som är svartlistat i USA. Resterande 20 procent ägs av Hermes, som är knutet till tyska staten. De 18 vindkraftsverken genererar totalt 190 GWh per år, anläggningen projekterades av det svenska bolaget OX2 och sattes i drift år 2018.
I likhet med många andra vindkraftsanläggningar har Högkölen startats med ett mycket litet eget aktiekapital på cirka 50 000 kronor (5079 euro). Det egna aktiekapitalet utgör den maximala summa som kan förloras av ägarna vid en konkurs. Detta belopp kan förstås variera mellan olika företag och branscher, generellt kan sägas att en liten andel eget aktiekapital innebär att bolaget lätt hamnar på obestånd, inte minst med tanke på att man måste ansöka om konkurs när ett företag förbrukat hälften av det egna kapitalet.
Stora mängder lån i förhållande till det egna kapitalet gör med andra ord att ett företag blir känsligt för såväl operationella risker som finansiella risker i form av räntehöjningar, valutafluktuationer med mera. En liten förlust äter genast på det egna kapitalet och företaget måste då antingen försättas i konkurs eller så måste ägarna skjuta till medel i form av aktieägartillskott.
Windfarm Högkölen har enligt årsredovisningen för år 2022 ett eget aktiekapital på 5079 euro och totala skulder på 90 993 252 euro. Detta innebär att lånen är 17 915 gånger större än det egna aktiekapitalet. Det är väl knappast någon överdrift att kalla en sådan ekonomisk konstruktion för ett finansiellt korthus. Minsta lilla förändring i någon av parametrarna kostnader, räntor eller priser innebär att aktiekapitalet raderas direkt.
Företaget omsätter 7 339 000 euro 2019 och gör en förlust (resultat efter finansiella poster) på ungefär hälften av detta belopp (3 491 000 euro). År 2020 minskar omsättningen och förlusten ökar till 3 992 000 euro. Förlusten för 2021 uppgår till 3 525 000 euro och år 2020 gör man en förlust på 6 484 000 euro, detta med en omsättning på 1 746 000 euro. Förlusten efter finansiella poster är med andra ord 371 procent av omsättningen!
Det går förstås hävda att Windfarm Högkölen haft särdeles mycket otur i hur man har skrivit sina Power Purchase Agreements (PPA). Man kan förstås också påtala det lilla faktum att den egna insatsen på 50 000 kronor motsvarar en Volkswagen Passat som gått 20 000 mil och att företagets lån summerar till 45 villor i Djursholm för 20 miljoner styck. Som man bäddar får man ligga?
Under åren har bolaget fått göra ett flertal aktieägartillskott. Vid vart och ett av dessa tillfällen hade ägaren i stället kunnat försätta bolaget i konkurs. Den maximala förlusten hade då utgjorts av aktiekapitalet på 5 079 euro, vilket kan ställas i relation till det berg av skulder på 91 993 252 euro och anläggningstillgångar i form av vindkraftverk som sedan skulle behöva hanteras.
Man kan förstås invända att kinesiska staten har all rätt i världen att bygga finansiella korthus och att en konkurs bara skulle innebära att vindkraftsverken säljs till en mer seriös ägare.
Dessa bolag är dock en integrerad del av det svenska elsystemet och har erhållit betydande stöd från svenska skattebetalare. Via elcertifikatssystemet har Kina fått åtminstone 300 miljoner kronor.
Dessutom har Sverige bjudit på kablaget och alla kostnader som är relaterade till balansering av elnätet. När dessa belopp summerar till hundratals miljoner och det har gjorts investeringar av CGN i den norrländska naturen på totalt 15 miljarder kronor blir det problematiskt när ingen kan ställas till svars.
TV4:s Kalla Fakta visade att Kina-ägda "Markbygden Ett" dessutom inte har kompenserat lokalbefolkningen för påverkan på deras levnadsmiljö. Varken TV4 eller någon annan journalist har lyckats få tag på någon representant för de kinesiska vindkraftsanläggningarna. Är det rimligt att ägaren av tillgångar på 15 miljarder i Sveriges natur har samma nivå av engagemang och närvaro i samhället som en brevlåda?
