Christian Sandström: Grön bubbla inom vindkraften - många bolag nära konkurs

Arbetet med vindkraftsanläggningarna vid Markbygden påbörjades under pompa och ståt 2008. I sällskap av såväl kungligheter som toppolitiker fick dåvarande näringsminister Maud Olofsson äran att sätta spaden i marken. Entusiasmen var stor och år 2012 säger Piteå Kommuns energichef Erik Persson att ”varje Pitebo borde fira med palt och champagne.”

Idag, 11 år senare, skyller Markbygden Ett sina problem på ett ofördelaktigt Power Purchase Agreement med Norsk Hydro. Enkelt uttryckt har man låst in sig själv i ett avtal som kräver leverans av elektricitet till ett visst pris. Detta pris har inte varit i närheten av de nivåer som Markbygden Ett kunnat erhålla för sin egen elektricitet. I ansökan om rekonstruktion beklagar man sig också över hur vindkraften har kannibaliserat på sig själv.

Det ligger en hel del i denna förklaring. Vindkraftsutbyggnaden har gjort att vindkraft faktiskt blivit en dålig affär för vindkraftsbolagen. När det blåser mycket genererar vindkraftverken mycket elektricitet, vilket i sin tur medför ett överutbud och mycket låga priser, i vissa fall till och med negativa priser. Omvänt är priserna höga när det inte blåser, men då kan inte vindkraftsverken leverera.

Det finns dock en annan betydande förklaring till att Markbygden Ett nu är i rekonstruktion. Under de senaste åren har ägarna tömt bolaget på pengar via överräntor till moderbolaget Northpole. Northpole ägs av CGN China, ett bolag som i sin tur ägs av kinesiska staten och som är svartlistat i USA.

Under 2022 tog man ut en överränta på närmare sjuttio miljoner kronor. I årsredovisningen för år 2022 anger företaget att man har lån på 318 miljoner euro till banker och att man är skyldig sitt moderbolag Northpole omkring 200 miljoner euro under större delen av året.

Räntekostnaderna till moderbolaget uppgår till 12,8 miljoner euro medan räntan till bank är 12,5 miljoner euro. Räntekostnaderna till banken är med andra ord ungefär lika stora som räntekostnaderna till moderbolaget, trots att banklånen är mycket större. Markbygden Ett har alltså betalat en väsentligt högre ränta till sin ägare än till bankerna.

Detta verkar inte vara någon slump: under de två föregående åren är mönstret likartat, räntan till ägarbolaget är flera procentenheter högre och under åren 2020-2021 har kinesiska staten tömt vindkraftsparken på 13,7 miljoner euro, det vill säga ungefär 130 miljoner kronor.

Dessutom visade TV4 i onsdagens Kalla Fakta att Markbygden Ett bryter överenskommelser med lokalbefolkningen gällande kompensation för störningar i närmiljön.

Som lök på laxen kan tilläggas att Markbygden Ett har erhållit uppskattningsvis 220 miljoner kronor från Sveriges skattebetalare via så kallade elcertifikat.

Man kan också fråga sig hur reaktionerna hade varit i Sverige om en utländsk ägare i en annan bransch åtnjöt särskilda stöd, mjölkade ut hundratals miljoner och samtidigt gjorde det svenska bolaget konkursmässigt?

Kritiken hade förmodligen varit enorm. Vänstern talar ofta och med rätta om det omoraliska med en kapitalistisk ekonomi där vinster är privata alltmedan kostnader och förluster bärs upp av det allmänna.

När det kommer till så kallad grön omställning lyser emellertid kritiken med sin frånvaro och det har hittills varit mer eller mindre omöjligt att ifrågasätta storskaliga satsningar på det som kallas för hållbarhet.

När den öppna debatten kortsluts av tystnadskultur fattas sämre beslut i samhället, färre kritiska frågor ställs och manegen krattas för att skojare och bedragare kan sko sig på det offentligas bekostnad. I fallet med Markbygden har alltså kinesiska statens svartlistade företag CGN erhållit hundratals miljoner i skattemedel från Sverige och samtidigt tömt bolaget på 200 miljoner kronor över en treårsperiod.

Är Markbygden Ett ett undantag eller toppen av ett isberg? Med tillgång till samtliga resultat för alla större vindkraftsparker som startats i Sverige sedan 2010 har vi möjlighet att besvara denna fråga framöver.

Christian Sandström