I boken Naftasyndikat – berättelsen om direktör Kruse och Stalins oljebolag i Sverige berättar riksdagsledamoten Fredrik Malm (L) om sin morfars far Einar Kruse, som hade en central roll i den svenska kommunistiska rörelsen. Under 1920- och 1930-talen drev det sovjetiska oljebolaget Naftasyndikat bensinmackar runtom i landet. Malm avtäcker hur den övertygade stalinisten Einar Kruse i sin roll som direktör för Naftasyndikat slussade pengar till kommunismen i Sverige.
Malms bok visar att företagets anställda ofta var svenska kommunister eller ryssar som inte kunde något om branschen. Även om författaren lutar åt att Kruse fungerade som agent för Komintern, och återger flera källor som talar för detta, avhåller han sig från att hugga denna slutsats i sten.
Historien om Naftasyndikat kan dock ses som en sedelärande berättelse om hur främmande makter infiltrerar ett samhälle under en täckmantel av företagsamhet.
Vindkraften i Sverige producerade år 2021 25,8 TWh elektricitet, 16 procent av den här produktionen kontrollerades indirekt av kinesiska staten via det svartlistade företaget CGN.
I ett reportage om Kina-ägda Markbygden Ett med sina 179 vindkraftverk utanför Piteå redovisar Piteå-Tidningen några av farorna med en så stor kinesisk närvaro. Tidningen hänvisar till Militärens underrättelsetjänst som beskriver hur Kina kombinerar ekonomiska och politiska intressen, detta på ett sätt som faktiskt påminner om sovjetiska Naftasyndikat. Ekonomiska aktiviteter kan i själva verket vara en trojansk häst för politiskt inflytande.
Det går att utöva betydande inflytande trots att man bara kontrollerar en liten del av elsystemet. Produktion, distribution och konsumtion behöver hela tiden vara i harmoni och en enskild aktör kan därför påverka, inte minst med tanke på att elförsörjningen är så viktig för ett samhälle. Vidare innebär ägandet att en kinesisk närvaro kan användas för inhämtning av information och för inflytande vid platser av militärstrategisk betydelse. Både Sundsvall och Piteå har hamnar i Östersjön och Kina har vindkraftsanläggningar i närheten av dessa orter. Kontroll över 250 meter höga torn innanför svenska frontlinjen och längs kusten låter onekligen som en strategisk investering.
Den som vill kan förstås avfärda ovanstående resonemang som spekulativ paranoia. Inte ens med tillgång till historiskt källmaterial ville Fredrik Malm säga bortom allt tvivel att Einar Kruse var agent åt Komintern. På samma sätt är det idag praktiskt taget omöjligt att veta exakt varför Kina äger så mycket vindkraft i Sverige.
Blotta misstanken bör dock i kombination med varningar från Säpo och militärens experter föranleda försiktighet, inte minst när elsystemet är så viktigt och sårbart. Det som vid en första anblick framstår som ekonomiskt vansinne kanske i själva verket är strategiskt riktigt för en stormakt på jakt efter inflytande.
I min bok Gröna bubblor beskrivs hur Svegs kommun med stöd från EU och Energimyndigheten skulle satsa på etanolframställning ur cellulosa. Projektet saknade all realism och urartade i försök till bananodlingar, tomatodlingar och experiment med etanolutvinning ur torv. Under flera års tid uppvaktades Sveg ändå av kinesiska delegationer som öste lovord över det hopplösa arbetet. Kineserna beskrev Svegsatsningen som världsledande och lockade med miljardinvesteringar, som skulle skapa 300 arbetstillfällen på orten. Men det blev inga miljarder, och inga jobb.
I efterhand är det svårt att inte skratta åt de ”världsledande” Svegbananerna. Ingen vet dock de egentliga motiven bakom kinesernas närvaro i Sveg eller varför de äger vindkraft i Sverige, kanske skrattar de ännu högre än oss? Historien om Naftasyndikat borde åtminstone stämma till eftertanke.
