Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Jonas Lindstedt
Bild: Jonas Lindstedt

Anna-Karin Wyndhamn: Göteborgs Stad behöver starkare normer snarare än normkritik

Att en tystnadskultur har brett ut sig i stadens förvaltning borde inte förvåna någon.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Den som läser Anna Ekströms rapport om tystnadskulturen i Göteborgs Stad möter en kommun vars kärnverksamheter är satta i moraliskt och praktiskt förfall.

I en passage talas det om en ”organisatorisk tystnad” som tillåtits slå rot och sedan förgrena sig in i de anställdas förhållningssätt. Många avstår från att rapportera sådant som kolliderar med vad ledningen vill höra. ”Att lyfta obekväma sanningar är obekvämt”, säger en av de intervjuade. Impulsen att skarva förstärks sedan genom lager av chefsnivåer. De vill ha framgångssagor, inte eländesskildringar.

Hur kan man finna källan till detta? Under ett decennium har kommunen varit svårt begiven på normkritik. Jag menar att det spelar väsentlig roll.

LÄS MER: Skolan är ingen experimentverkstad för byråkrater

Normkritiken marknadsförs gärna såsom något som kan luckra upp makthierarkier. Den lär ut ett perspektiv som ska ”bråka med” vår uppfattning om vad som är norm respektive avvikelse i ett visst sammanhang. Det är alltid de dominanta normerna som kritikern riktar in sig på, så sett är metoden enkel att tillämpa.

Ett illustrativt exempel är biblioteksdebatten för några år sedan, då larm kom om hur unga män, ofta av utländsk härkomst, stökade och hotade bibliotekspersonal. Kritiken avfärdades. De som larmade sades upprätthålla ”tysthetsnormen”, samt därtill vara främlingsfientliga i beskrivningen av bråkstakarna. Det var viktigare att hålla fast vid normkritiskt marinerad inkluderingsstrategi, än att yppa orsaken till en ohållbar situation.

LÄS MER: Eleverna behöver kunskap, inte offerkoftor

Också i Göteborgs stad är ytan viktig att polera. I omgångar har man låtit allt webbmaterial genomlysas för att få en så aptitligt tillrättalagd bild som möjligt. Redan 2012 gjordes en normkritisk översyn av kommunens webbmaterial. I denna står bland annat att läsa att det är Askim som är segregerat, medan Hjällbo står för mångfald. Sånt borde man lägga vikt vid i språket, menar utredarna.

2017 beställdes en ny översyn, nu med Nationella Sekretariatet för genusforskning som granskare. Av rapporten lär sig kommunen att kommunikation inte bara är ”något som speglar verkligheten”, den ”skapar verkligheten”. Kanske närmar vi oss pudelns kärna där: det du inte talar om finns heller inte. Rätt normkritik ger så småningom rätt slags verklighet.

Den som tar del av stadens jämställdhetsplan för 2019-2023 finner att normkritisk analys är påbjuden i rekryteringsprocesser, marknadsföring, informationsmaterial och stadsutvecklingsprojekt på både längden och tvären. Av hemsidan framgår att ”alla verksamheter i Göteborgs Stad måste arbeta normkritiskt i sitt dagliga arbete”. För detta har man bland annat tagit fram ”Normblocket - ett verktyg för att normkritiskt granska bland annat Göteborgs Stads styrande dokument, blanketter och illustrationer”.

Detta är på alla sätt egendomliga och kostsamma satsningar i en stad med uppenbara problem kopplad till explosiv normkritik: stora grupper av unga människor lever vid sidan om, eller i direkt konfrontation med, samhället. De har förkastat både regler och lagar. All kraft borde läggas på att förmå dessa grupper att acceptera de normer som kännetecknar en demokratisk rättsstat, buren av liberala värderingar. Men för att lyckas med det måste man göra upp med ideologin som försvagar staden inifrån.

LÄS MER: Kritik av genusideologin framförs inte ostraffat