Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Jonas Lindstedt
Bild: Jonas Lindstedt

Anna-Karin Wyndhamn: Skolan är ingen experimentverkstad för byråkrater

Göteborgs stad är på väg att slå sönder sitt skolsystem med en omfattande omorganisation av ledningsstrukturerna. Varför inte fokusera på de skolor som inte fungerar istället?

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Under sommarvilan träder en ny skolenhetsorganisation i kraft i Göteborg och till juli ska dess ledningsstruktur vara klar. Grundskolan ska hysa färre rektorer, från 180 till 76, och istället ska biträdande rektorer ta vid. När höstterminen startar möter en del elever nya lärare, och många lärare i sin tur nya chefer.

Varför omorganisering? I den utredning som ligger till grund för beslutet anges flera skäl: man vill öka samarbete och lärande bland medarbetare, skapa större likvärdighet och förbättra möjligheten till en ekonomi i balans. Mycket talar för att sistnämnda motiv med råge trumfar de förstnämnda. Vid en närläsning är varianter av ”bärkraftig”, ”volym”, ”flexibilitet” och ”effektivitet” så pass frekventa, att man förvånas att ingen gjort en insats med rödpennan.

Det är en omfattande rockad som väntar. De som tidigare fungerat som rektor och därmed pedagogisk ledare, har fått söka om jobbet de redan hade, i många fall byta skola eller kliva ner i organisationen. Som biträdande rektor får man en tung överrock, och avsevärt snävare handlingsutrymme. Rektorsrollen devalveras. Så står det förstås inte i utredningen. Där heter det att nya ”team” och ”kluster” ska bildas, varpå ”kontinuitet” i ledningen uppstår och ”kollegialt lärande” frodas. ”Tillit” och ”stabilitet” är andra överanvända ordpar.

Klyschor övergår inte till sanningar, bara för att de lastas på varandra i en enmansutredning. Tvärtom gör upprepningen dem till blottor. Jag har talat med rektorer i skilda delar av Göteborg. De är starkt kritiska, men vågar inte framträda med namn. Locket är på, säger de. Omstöpningen har beretts under pandemin, varför diskussionstillfällena varit ytterligt begränsade. Tystnaden ska inte tolkas som grönt ljus. Missnöjet pyr. Rektorerna berättar för mig om det slags tillit och stabilitet som kommer ur åratal av arbete med att rekrytera och bygga upp ett kollegium; successivt svetsas lärarna samman ifråga om både problem och lösningar. Med gemensamma krafter lyfter man elever och resultat, pinnhål för pinnhål. Visst finns det skolor där en ny ordning är nödvändig, men varför göra rent bord också med konstellationer som fungerar väl?

Efter ett skolvalshaveri där eleverna behandlades som spelbrickor borde grundskoleförvaltningen vara eftertänksam och hålla örat tätt mot marken. Inte göra samma miss med rektorer och lärare. Föräldrar bryr sig mindre om vilka ”kluster” förvaltningen fantiserat fram, mer om att ledningen är lokalt engagerad och synlig. Man hoppas att rektor har ryggrad och rimliga befogenheter. Ingen önskar sin skola en nickedocka till biträdande rektor. Föräldrar vill ha lärare som stannar kvar.

De allra flesta söker sig till en viss skola för att dess arbetsformer, synsätt eller utmaningar lockar. Makten att få välja sammanhang och sedan idogt göra sitt bästa, ska inte underskattas för kvalitet och pålitlighet. Men det är troligen inte den sortens ”bärkraftighet”, som förvaltningen har i åtanke.

Det är ingen hemlighet att det råder huggsexa om skickliga lärare och drivna rektorer. Respekt för professionalitet och vettiga arbetsvillkor vinner. Kranskommunerna är att gratulera när hösten är här.