Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anna-Karin Wyndhamn, gästkolumnist Bild: Jonas Lindstedt
Anna-Karin Wyndhamn, gästkolumnist Bild: Jonas Lindstedt

Anna-Karin Wyndhamn: Kritik av genusideologin framförs inte ostraffat

Det är omöjligt att ha en öppen diskussion om jämlikhet så fort minsta invändning betraktas som motstånd.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Allt oftare betraktas en del kritik och ifrågasättande som uttryck för grumliga avsikter och haltande moral. Mönstret är särskilt tydligt när det gäller frågor som rör genus och jämställdhet, liksom aspekter av mångfald och inkludering.

Ett aktuellt fall är Daniel Sanchez, chefredaktör på Jaktjournalen som nyligen skrev en ledartext. Han ifrågasatte ett forskningsprojekt som beviljats frikostigt med medel ur Viltvårdsfonden.

Jaktlag ska inte bara observeras och analyseras utan även så småningom omstöpas i enlighet med korrekta genusnormer, är andemeningen i projektet. På så vis ska skogen göras mer inkluderande och jämställd påstås det. Det är alltså den sociala konstruktionen av jägaren som är projektets studieobjekt, inte naturen eller viltförvaltningen i sig.

Till saken hör att det här projektet på 3,2 miljoner finansierats av den taxa som alla jägare måste betala. Är detta verkligen väl använda jaktkortspengar, frågar sig Sanchez.

Det skulle han inte ha gjort, för genast drog både storkapital och intresseorganisation fram genuspistolerna. Jägarförbundet drar likhetstecken mellan den goda värdegrunden och forskningsprojektet. Här finns inget att tveka över.

Sveaskog försvarar forskningsprojektet. Skogsbolagets försvar kryddas med olika varianter på signalorden inkludering, mångfald, jämställdhet. ”Skogen ska vara en trygg plats för alla”, förkunnar man.

Någon av de frågor som Sanchez ställer (vad är rimligt att prioritera och finansiera) bemöts däremot inte. Också Holmen Skog är för en inkluderande jaktmiljö. Så pass att de, på sin sajt, tar heder och ära av Sanchez och anklagar honom för sexism, härskarteknik och machokultur.

Företaget som är en av Sveriges största skogsägare och virkesköpare stannar inte vid det. De kallar chefredaktören till ett möte där Jaktjournalens fortsatta arrende ligger i potten. Enligt cheferna är samtalets syfte en ”dialog” för att säkerställa att ”samsyn” råder.

Det här en illa dold disciplineringsmanöver som träffar långt fler än Daniel Sanchez. Alla de som utgör spektaklets tysta publik får en påminnelse om den önskade samsynens, det vill säga värdegrundens, tvingande innehåll. Man ska hålla med, eller i brist på det, hålla tyst.

Tyvärr är detta fenomen, där kritik kväses och kritiker misstänkliggörs, välbekant för mig. På de akademiska fält där jag verkar uppträder ett likartat mönster. Under två år fanns jag vid Nationella Sekretariatet för genusforskning. När favoritteorier och föredragna insatser ifrågasattes ansågs detta vara ”motstånd”.

Samma etikett återanvänder Jämställdhetsmyndigheten i sin slutrapport på jämställdhetsintegreringen av svenska universitet och högskolor. I denna varnar myndigheten för kritik och ifrågasättande av förändringsprocessen. Allt som inte är medhåll är just “motstånd”.

Jämställdhet, mångfald och inkludering blir ingalunda lättare för att det görs till en helig treenighet, höjd över allt tvivel och varje kritisk fråga. Vi är beroende av journalister, forskare och för den delen enskilda medarbetare som synar språkspel, där tillrättavisning kallas dialog, kritik benämns som motstånd och värdegrundsreferenser används som avlat. Om något behövs motståndskraft mot just det.