Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Foto: York Museum trust
Foto: York Museum trust

Adam Cwejman: En profitör mindre i värdegrundsbranschen

Teskedsorden levde på avlidna svenskars tillgångar, levande svenskars skattepengar och bolags dåliga samvete.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Varje tidsålder har sina värdeladdade modeord – symbolerna som behövs för att signalera: ”Jag är god, jag är rätt i tiden”. Om någon ”kämpar för mänskliga rättigheter” är det underförstått om att denne ställer upp på vår samtids lite vaga grundackord att man är för det goda och mot det onda.

Några som sannolikt såg möjligheterna i detta klarare än någon annan var stiftelsen Teskedsorden, som nyligen försatte sig själv i konkurs. Organisationen grundades med syftet att skapa ett rättvist samhälle. Styrelsen fylldes med kändisar, bland andra Jason Diakité och Lill Lindfors. Pengarna rullade in från Arvsfonden och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.

Stiftelsen inskärpte att dess arbete handlade om mänskliga rättigheter och att motarbeta diskriminering. Hur mycket den lyckades stärka de mänskliga rättigheterna eller om de hann ingripa mot någon diskriminering förblir oklart.

Men vad som är säkert är att Teskedsordens verksamhet genomsyrades av en radikal ideologi. Stiftelsen anordnade föreläsningar i skolor om konspirationsteorin som gör gällande att alla vita, medvetet eller omedvetet, är sammansvurna i en komplott mot icke-vita.

Den fick pengar för att utarbeta appen ”Rassekollen”, en dejtingapp som skulle sortera bort presumtiva partners som exempelvis inte förstod att kulturministerns dreadlocks var ett problem. Frisyren är nämligen ett uttryck för rasism. Att en person med vit hy iklär sig en annan grupps attribut är kränkande, menade Teskedsorden.

Stiftelsens själva affärsidé var att ta omtvistade och spekulativa teorier om rasism och ras från amerikanska universitet och göra dem praktiskt applicerbara, kanske rentav lite folkliga.

Teskedsorden var självutnämnda antirasister som befann sig snubblande nära rasism. Den skulle förstås, likt de många tjänstemän och företagsledningar som i flera år gav dem miljoner kronor i bidrag, protestera mot en sådan beskrivning.

LÄS MER: Rasprofitörerna du betalar för

Men många i våra inflytelserika offentliga institutioner bottnar inte kunskapsmässigt. De flyter med och ställer inga besvärliga frågor eller petar på de knepiga hypoteserna om ras, makt och förtryck. Säg något om hur viktigt det är att granska vita privilegier eller avslöja strukturell rasism och de undrar hur många miljoner du vill ha.

Om besvärjelserna – antirasism och mänskliga rättigheter – yttras så stängs tankeverksamheten av. Då agerar i stället instinkten om vad det odiskutabelt goda är. Det visste Teskedsorden och det är därför stiftelsen kunde överleva så länge som den gjorde.

Den gick inte i konkurs för att deras donatorer – däribland den svenska staten – insåg att det handlade om en djupt politiserad (närmast extrem) verksamhet. De gick i konkurs på grund av inre konflikter och vanstyre.

Men det är egentligen mindre intressant varför verksamheten lade ned. Många står dessutom redo att ta deras plats för att mjölka staten och storbolag på värdegrundskronor. Det intressanta är att organisationer som Teskedsorden är så omfamnade och prisade av eliterna i vår samtid.

LÄS MER: Det västerländska självhatet förblindar oss

Den fyller nämligen rollen som insamlare av vår tids kollekt. I de abrahamitiska religionerna har alltid funnits ett ritualiserat sätt att köpa sig fri från skuld. Organisationer som Teskedsorden spelar för stora bolag, stater och andra mäktiga organ en liknande roll i en sekulär samtid: Ge dem allmosor och ni kan visa att ni förstår att era privilegier bygger på århundraden av förtryck mot icke-vita och andra minoriteter. På liknande vis har den omtvistade organisationen Black lives matter kunnat inkassera miljonstöd från internationella storbolag.

Teskedsorden levde på avlidna svenskars tillgångar, levande svenskars skattepengar och bolags dåliga samvete. Men det är viktigt att komma ihåg att stiftelsen inte bars upp av gräsrötter utan av den ideologi av skam och skuld som genomsyrar den västerländska offentlighetens institutioner.

Det är eliternas aningslöshet i kombination med deras längtan efter att framstå som rättfärdiga och progressiva som slog på pengakranen. Värdegrundsentreprenörer som Teskedsorden är därför egentligen inte huvudskurken i det här dramat. De såg en öppning i marknaden och utnyttjade den.