Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Det västerländska självhatet förblindar oss

Det dåliga samvetet, skulden och botgöringen har blivit del av 2000-talets gemensamma offentliga ritualer i Västvärlden.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Färre än fem procent av alla svenskar vill inte ha personer "av en annan ras" som grannar. I Sydkorea har mer än en tredjedel synpunkter på grannens rastillhörighet. Detta enligt en undersökning genomförd av World value survey.

De svenska siffrorna är inte unikt låga. Även amerikaner och australiensare delar svenskars likgiltighet inför vilken "ras" grannen har. Men inte heller attityderna i Sydkorea sticker ut. En tredjedel av alla turkar och malaysier är upptagna av grannens rastillhörighet.

Trots de omfattande skillnaderna i attityd är det oftast rasismen i rika västländer vi hör talas om. Strukturell rasism som fenomen anses kretsa kring vita människors privilegier och maktutövning. Den rasism som omtalas har antingen sitt ursprung i kolonialismens hierarkiska tankesätt eller den europeiska extremhögerns rasidéer.

Men i en global jämförelse sticker befolkningen i västvärlden ut med sina låga nivåer av rasistiska attityder, medan Asien är dess raka motsats.

Dessa siffror betyder inte att rasismen försvunnit från Västeuropa. Men människor i väst förkastar med bred majoritet sådana fenomen. Det är nästan aldrig socialt accepterat att uttrycka sig rasistiskt i västvärlden. Sker det, så är det mot, inte med, samhällets godkännande.

Följer man det offentliga samtalet i europeiska länder och USA låter det däremot som att problemet med rasism aldrig varit värre i västvärlden än nu. Eller att det bara håller på att bli värre.

Paradoxen är att ju mer toleranta och progressiva våra samhällen blir, ju mer anklagas de för att vara präglade av rasism.

Black lives matter-rörelsen (BLM) har under de gångna åren påtalat att det finns ett gap mellan självbilden och verkligheten. Storsäljare som böckerna "White fragility" av Robin DiAngelo och "How to be an antiracist" av Ibram X. Kendi utgör små fragment i en stor berättelse om Västvärlden som en genomrutten och hycklande plats där allvarliga problem med rasism sopas under mattan.

Denna anklagelse mot Västvärlden utgör själva kärnan i en viktig samtida tendens: Uppfattningen att vår påstådda modernitet och tolerans är förljugen och falsk. Vår skenbara upplysning skymmer sikten för den rasism som gömmer sig under ytan.

Även vår statsminister anslöt sig till den här idén när han i sitt kongresstal till det socialdemokratiska partiet för åtta år sedan förklarade att "rasistiska tankesätt visar sig i hela samhället, till och med i regeringen". På den direkta frågan vilken rasism Löfven funnit hos sig själv hade han inget bra svar.

Löfven kunde inte hitta någon rasism hos sig själv eftersom han med största sannolikhet inte hyser några rasistiska åsikter. Men poängen med Löfvens uttalande var inte att beskriva hur det faktiskt är, utan att signalera att han ser Sveriges, och i förlängningen hela västvärldens, smusslande med rasismen.

Att "erkänna problemen" med rasism är ett sätt att visa sig modern och medveten om sina privilegier. Vita ska aktivt erkänna sin del i den strukturella rasismen. Det är så de sonar sina brott.

Det Löfven gjorde var i någon mån att be om syndernas förlåtelse. För offentliga personer, vare sig de är vd:ar på stora techbolag, influensers eller artister är det en sorts social ritual att peka på problem, visa sig ödmjuk inför sin okunskap samt erkänna att man är del av ett omfattande strukturellt förtryck.

Påståendet att väst genomsyras av rasism lutar sig sällan mot några solida bevis. Men att ifrågasätta tesen uppfattas snarast som en bekräftelse av tesen, vilket är en sorts cirkelresonemang.

Beviset för att väst präglas av strukturell rasism, upprepas det, finner vi i den synbara ojämlikheten och offrens berättelser. Men det är att beblanda symptomet med orsaken. Eller att generalisera enskilda händelser till att handla om hela system. Det förstnämnda är är vad filosofen Per Bauhn kallar för det strukturella felslutet. Man ser en ojämlikhet och antar direkt att den beror på ett förtryck.

Vad händer om man faktiskt prövar hypotesen om det genomrasistiska väst?

För ett år sedan tillsatte den brittiska toryregeringen en kommission som skulle reda ut hur det låg till med rasförtrycket i landet. Skälet var att BLM-demonstrationerna även spridit sig till Storbritannien. Huvudfrågan som kommissionen ställde sig var: I vilken utsträckning kan ojämlikheten i samhället förklaras av diskriminering och rasism?

"Commission on Race and Ethnic Disparities" som gjort utredningen har nu lämnat sitt resultat. De fann att det brittiska samhället inte var genomsyrat av strukturell rasism som avgjorde huruvida människor lyckades eller misslyckades, levde rika eller fattiga liv, var friska eller sjuka.

På många sätt påminner rapportens slutsatser om dem som den svenska Långtidsutredningen presenterade 2019. Utredningen konstaterade bland mycket annat att det i Sverige finns ett samband mellan människors färdigheter och deras sysselsättningsnivå och inkomst.

Det noteras exempelvis i utredningen att det är en något högre andel utrikes födda (54 procent) än inrikes födda (49 procent) med goda färdigheter som har arbete som kräver högskoleutbildning. Utredningen drog slutsatsen att det inte ”finns några signifikanta skillnader mellan utrikes och inrikes födda när det gäller att ha ett arbete, om hänsyn tas till nivån på färdigheterna”.

Skälet till de stora sysselsättningsproblemen bland utrikes födda är således att de ofta har kortare utbildning. Det här innebär givetvis inte att rasism inte existerar eller påverkar människors möjligheter. Slutsatsen är ändå att rasism inte är avgörande för deras ställning på arbetsmarknaden.

Samma slutsats drog den brittiska kommissionen. Vissa minoriteter lyckas bättre än snittet. Andra sämre. Orsakerna är många, diskriminering är blott en av dem. Rapporten förnekade inte, i likhet med Långtidsutredningen, existensen av rasism. Däremot nyanserar rapportens slutsatser frågan om i vilken utsträckning strukturell rasism är ett, för det brittiska samhället, centralt problem.

Reaktionerna på den brittiska rapporten har varit hårda. För att inte säga direkt hysteriska. En professor vid Cambridge jämförde rapportförfattarna med nazistpropagandisten Joseph Goebells. En labourparlamentariker lade upp en bild på rapporten tillsammans med en bild på Ku Klux Klan. Arbetet mot rasism kastas tillbaka flera decennier menar andra, mer artiga kritiker.

Varför var reaktionerna så hätska? Det beror på att det finns mycket investerat i att kvarhålla bilden av att västvärlden inte har gjort upp med rasismen.

Kan man utkräva bekännelser av det slag som Stefan Löfven gjorde kan man också förmå dem att ge stöd till diverse antirasistiska åtgärder och symbolhandlingar med tveksam nytta. Och de vars roll i offentligheten är att tävla om vem som hårdast kan anklaga Västvärlden för rasism vill förstås fortsätta i rollen som uttolkare av det västerländska samhällets egentliga karaktär.

Det dåliga samvetet, skulden och botgöringen har blivit del av 2000-talets gemensamma offentliga ritualer i Västvärlden. En av huvuddelarna av denna ritual är att återkomma till det koloniala arvet, nationalismens härjningar och rasismens historia, och påtala hur stor roll de spelar in i vår tid.

Men det har det aldrig existerat ett samhällsbygge som varit så fritt, öppet och välkomnande för en multikulturell befolkning som det västerländska. Det är inte Västvärlden som är förljugen, utan den ständigt upprepade anklagelsen om den evigt ouppklarade strukturella rasismen.