Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Ekis Ekman bör ha rätt att ha fel

Även under ett krig behövs det bredd och höjd i det offentliga samtalet. Skribenter och debattörer är inte en del av försvarsmakten, de är inte förpliktigade att sjunga unisont.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I krig måste alla ställa upp. Förståelse eller sympati för fienden, i synnerhet om denne är en despotisk diktator, är att betrakta som inte bara förräderi utan direkt moraliskt förkastligt. Detta är andemeningen i en del av den kritik som riktats mot skribenten Kajsa Ekis Ekman efter att hon skrivit en text för tidningen ETC.

Skriver för ETC gör hon inte längre. ETC:s Chefredaktör Andreas Gustavsson sade upp deras avtal. Han skyller på vad hon har skrivit i sociala medier om den ryska regimkanalen RT. Men det är uppenbart vad det handlar om. Han ångrar publiceringen.

”Varför accepteras Kyiv Independents nazistkopplingar?” undrade Ekis Ekman i texten och försökte göra ned den ukrainska tidningen Kyiv Independents journalist Illia Ponomarenko. Anklagelsen som riktas mot Ponomarenko är att han ska ha visat sympatier för Azovbataljonen och dess medlemmar vars kopplingar till högerextremism är omskrivna.

Därutöver går hon igenom Kyiv Independents finansiering och grundande som hon menar är speciell. Skälet är att tidningen har finansierats med stöd från USA och Kanada. Därför borde tidningen, som blivit ”Ukrainas röst i världen”, ifrågasättas menar Ekis Ekman.

Att överdriva eller förvränga uppgifter för att porträttera Rysslands fiender som ”köpta av USA” eller ”nazister” är vad Putinregimen gör dagligdags. Putin behöver bränsle för sin ”avnazifiering” av Ukraina. Alla tecken på stöd från väst slås upp stort: ”Titta, hela Ukraina är en amerikansk påverkansoperation”!

Metoden att tillskriva fienden fascistiska kopplingar är en gammal sovjetisk paradgren som Putinregimen har förfinat till fulländning. Ekis Ekman anstränger sig inte för att göra något annat med sin text. Det är tunn argumentation byggd på svaga exempel med en väldigt oklar poäng hon för fram: Skulle Kiev Independents rapportering vara otillförlitlig? Det förklarar inte Ekis Ekman.

LÄS MER: Därför brunsmetar Putin Ukraina

Innebär det att det är rätt att Ekis Ekman blir av med sina uppdrag? Nej. Även, eller kanske i synnerhet, under ett krig behövs det bredd och höjd i det offentliga samtalet. Skribenter och debattörer är inte en del av försvarsmakten, de är inte förpliktigade att sjunga unisont.

Det är det som skiljer demokratier från diktaturer. I de förra så avhandlas frågor öppet och utan repression. Vi tolererar det misshagliga. Det råkar vara ett styrketecken för vårt system: Vi klarar avvikarna, även Ekis Ekman. Diktaturer är betydligt mer känsliga, de kan inte tillåta konträra röster eftersom dessa på riktigt utmanar systemet. Därför behöver de alltid total mobilisering för ”saken”.

LÄS MER: Diktaturerna utnyttjar västvärldens hyckleri

Vissa kommer hävda att det finns en gräns man inte passerar, och att Ekis Ekman gjort just detta genom att ifrågasätta ukrainsk media samtidigt som landet är utsatt för en invasion och dess civilbefolkning mördas. Men att ta hänsyn till vad som är passande är inte skribentens och författarens primära uppgift, utan redaktörens. Och det finns goda skäl att ha högt i tak.

Tycker man som läsare illa om det Ekis Ekman skriver är det bara att bläddra vidare. Men det kan finnas en poäng att läsa det som skaver. Genom att utmana en nästintill total uppslutning, från vänster till höger, till förmån för den ukrainska sidan fyller konträren, i detta fall Ekis Ekman, en viktig roll. Det gäller även om argumentationen brister, vilket den gör i Ekis Ekmans fall.

Utan våra Ekis Ekmans förstår vi nämligen samtiden sämre. Det är genom att konfronteras med åsikter och analyser diametralt motsatt våra egna som vi lär oss något om den, ofta chockerande, bredd av perspektiv som existerar i världen, inklusive den förhatliga ryska regimens.

Tro inte att den där anständighetens gräns slutar vid just krig. Var gränsen går beror helt på betraktaren. Går den vid att nyansera bilden av den venezolanska socialistregimen? Ifrågasätta utbyggnaden av vindkraft? Förorda en restriktiv invandringspolitik? Det är bara att välja. Det finns alltid någon som hittar åsikter som är oacceptabla eller passerar en eller annan godtyckligt utplacerad gräns för det anständiga.

Att sparka ut skribenter så fort något provocerande skrivs leder till nischade redaktioner där kolumnister och ledarskribenter går i strama led, stryker en liten grupp åhörare medhårs utan att någonsin provocera eller pröva idéer.

Slutpunkten är en fattig offentlighet, fylld av opportunistiska medgångssupporters men tom på fritänkande intellektuella. Det kanske känns meningsfullt och viktigt för de som nu drevat mot ETC att Ekis Ekman blir av med sitt utrymme i spalterna. Men det hjälper inte Ukraina ett dyft. Den enda konsekvensen är att allas möjlighet i Sverige att framföra en avvikande åsikt i offentligheten kringskärs.