I Sovjetunionen ljög makten ständigt. Samtidigt gjorde man sitt yttersta för att bevisa att det kommunistpartiet sade var sanning. När Sovjet anklagades för det ena eller andra av utlandet var upprördheten enorm. Man svarade uttömmande i tidningar på anklagelserna, punkt för punkt.
I 2000-talets Ryssland är sanningen fullkomligt onödig. Man försöker inte motbevisa något som sägs i väst. Man skapar helt parallella verkligheter. Man har insett att människor dagligen bombarderas av miljontals budskap i sina telefoner. Det är i en sådan tid viktigare att överrösta än att motbevisa vad fienden säger.
Den ryske författaren Peter Pomerantsev beskrev hur Vladimir Putin lyckats skapa den första fullkomligt postmoderna regimen. Inställningen till sanning, menade Pomerantsev, var en av de främsta skillnaderna mellan Sovjet och Ryssland.
Men det finns ändå en tydlig tråd mellan de två epokerna av rysk historia. Och det är användningen av västs motsättningar och inre paradoxer för egna syften. När USA:s president John F Kennedy på 1960-talet kritiserade det sovjetiska systemets bristfälliga demokrati kunde kommunistpartiets generalsekreterare Chrusjtjov enkelt vända samtalets uppmärksamhet: ”Men ni då, ni har ju raslagar!”. Kom inte här och säg något, var budskapet.
Diktaturer som Ryssland får energi av västs dubbelhet. De kan peka på inkonsekvenser och dubbla måttstockar och proklamera att vi i väst ägnar oss åt dubbelmoral när vi förfasas över något i omvärlden.
De senaste decennierna har levererat ett antal sådana exempel. Irak invaderades 2003 av en USA-ledd koalition. Stora delar av den borgerliga offentligheten försvarade insatsen. Kriget motiverades med påstådda massförstörelsevapen som sades utgöra ett hot mot väst. Men dessa fann man aldrig i några nämnvärda mängder. I efterhand konstruerades andra argument anpassade till det förändrade läget: demokratisering, mänskliga rättigheter och nödvändigt regimbyte.
Alla gick vidare. Och lögnen som låg till grund för kriget kunde användas av diktaturer världen över. Om väst använder de principer de behöver för att motivera sina krig kan vi göra likadant, gick resonemanget.
Västs intervention i Libyen som bidrog till Gaddaffis fall och efterföljande kaos, som alltjämt råder i landet, uppmärksammades stort av diktaturer som menade att väst blott brukar begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter för att motivera sin maktutövning.
Dubbelheten handlar inte bara om utrikespolitik. För två år sedan fick vi höra i medier och av stora techbolag som tillhandahåller vår digitala infrastruktur – Facebook och Google – att det var en farlig konspirationsteori att covid-19 skulle ha läckt från ett kinesiskt labb och inte från en djurmarknad. Yttranden som pekade på motsatsen utmålades antingen som fullkomligt vansinniga eller togs bort direkt från sociala medier.
När bevisen för att det faktiskt kunde ha handlat om en labbläcka blev för många vände techbolagen och offentligheten tvärt. Någon självrannsakan att tala om följde inte. Det som nyligen hade motiverat vad som i praktiken är att betrakta som censur blev plötsligt en rimlig hypotes.
Ett mer färskt exempel är hur Kanadas premiärminister, Justin Trudeau, som inte har något problem att gå ned på knä när Black lives matter-demonstranter ber honom göra det inte ens kan tänka sig att kalla de folkliga protesterna mot landets drakoniska covid-restriktioner för demonstrationer. ”Illegala blockader” är orden han brukar, samtidigt som han använder undantagslagar för att konfiskera deras tillgångar och förbjuda fortsatta protester.
Detta är åtgärder som rimligen är att betrakta som direkt antidemokratiska. Men tilltaget har knappt motiverat några reaktioner bland dem som vanligtvis anmärker på minsta övertramp mot demokratin när en ungersk Orban eller polsk Kaczynski ägnar sig åt sådant.
Diktaturer älskar sånt här. De lapar upp vår dubbelhet och spottar tillbaka den på oss i FN:s generalförsamling. Vår tidsenvåldshärskare, som Vladimir Putin och Xi Jinping, pekar ständigt ut hyckleriet. Och vi fortsätter att leverera dem den dubbelhet som behövs för att göda deras postmoderna propaganda. Vi matas med föreställningen att maktens lögner och hotet mot det fria ordet bara är möjligt därborta, över gränsen, där de uppenbart diktatoriska ledarna håller hus.
Många politiska ledare och offentliga intellektuella i väst lever med en stark självbild som innebär att de är demokratins och det fria ordets främsta förkämpar. Det våra folkvalda ledare ofta gör är att motivera sitt agerande, även när det tangerar det antidemokratiska, med att det sker i demokratins tjänst. Lögnen blir acceptabel för att den används för att skydda befolkningen från desinformation och mörka krafter.
Ett fritt och demokratiskt samhälle kommer alltid innebära att det finns olika världsbilder och öppna motsättningar bland medborgarna. Pluralism och yttrandefrihet är grunden för ett öppet samhälle.
Men varje gång demokratin försvaras med odemokratiska medel av dem som innehar makten eller lögnen accepteras, för att syftet anses gott, undergrävs den trovärdighet som är det demokratiska samhällets unika fördel.
